Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

kan bidra med ett annat perspektiv på problem som behöver hanteras av lärare
i skolan. Denna positiva syn på mångfald riskerar att undermineras av ett
bristperspektiv på klass. Det finns också andra problem med mångfaldspropositionens
syn på klass. När klass förstås som en brist hos individen innebär
det att de maktaspekter som konstruerar klass och klasskillnad negligeras.
Med normerna om flexibilitet och självständighet underbyggs en sådan
maktbefriad individsyn där makt inte längre ses som en del av de sociala
relationer som skapar förutsättningar och begränsningar för studenterna att
klara sina studier. Den flexible och självständige läraren skapas genom en
liberal diskurs där högskolan ses som en jämlik arena, där var och en kan nå
så långt som ”ambitionen” bär, som om denna ambition finns inneboende i
individen. I spåren av mångfaldspropositionen har det skapats en mängd
åtgärder främst riktade mot personer från icke-akademiska hem, exempelvis
introduktionskurser och mentorsystem. Dessa åtgärder kan mycket väl vara
betydelsefulla för individen, men de gör inget för att rubba föreställningar
om att högskolan skulle vara en jämlik arena där alla har samma möjligheter.
Individerna förväntas förändra sig för att bättre passa in i en befintlig organisation.
Organisationen i sig behöver däremot inte ställa den besvärande frågan
om dess meritokratiska och individualistiska uppläggning verkligen är
den bästa ur ett samhälleligt rättviseperspektiv. Samtidigt som dessa åtgärder
skapats för att underlätta individens resa genom utbildningsorganisationen,
har också studiemedelssystemets förändring år 2001 gjort det allt svårare för
människor utan annat ekonomiskt stöd att ens söka till högskolan (jfr Forsemalm
& Åberg 2003).
I relation till lärarutbildningen formas förhoppningarna på kunskapssamhället
eller kunskapsekonomin genom ett (ny)liberalt perspektiv som söker
skapa lärare som vet att finna sin väg i akademins irrande korridorer, som
klarar av att anpassa sig till föränderliga miljöer, till ständigt utbytbar och
uppdaterad information, och som klarar att parera utbildningens motsägelsefulla
krav och riktlinjer. De studenter som inte omfamnar flexibiliteten och
självständigheten på ”korrekt” sätt, kan snabbt uppfattas som mindre ”ambitiösa”,
”glidande” eller ”omogna”. Problemen görs på det här sättet individuella
och personliga, och skapar utrymme för fler ”åtgärder” riktade mot
individen, samtidigt som organisationen i sig inte behöver ifrågasättas.
Med detta vill jag inte ha sagt att det inte pågår ett reformeringsarbete i
utbildningen. Tvärtom. I själva verket kan utbildningen sägas ha genomgått
en pågående reformering ända sedan genomförandet 2001. Reformering kan
nämligen också ses som en effekt av föreställningarna om kunskapssamhället.
Här gäller det inte bara för studenterna, utan även för organisationen i
sig, att hela tiden vara beredd på förändring. I en alltmer decentraliserad
högskola har kvalitetsutvärderingar kommit att få allt större betydelse
(Schoug 2006:16) och förutom en mängd interna utvärderingar är Högskole-
99