Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

Alma: Jag tror att det viktigaste är det andra [iakttagelserna], för då kan vi börja
prata om hur bilderna skall se ut, när vi tar bilder.
Intervjuare: Har ni alla provat att skriva iakttagelser tidigare – eller?
Benedikte: I vart fall på kurser.
Intervjuare: Ja. Verkar det som…
Benedikte: Men jag tycker faktiskt några gånger att det är svårt att komma igång.
Intervjuare: Ja.
Alma: Nu vet du att du skall skriva något från morgonen, jag skall nog sparka
igång dig de första gångerna.
Benedikte: Det behöver du inte, då går jag fullständigt i baklås, så det skall du
låta bli.
Alma: Nej, så gör jag inte det.
Intervjuare: Är det det att du skall skriva eller är det fråga om tid och lugn och ro?
Benedikte: Det vet jag inte. Just nu, är det bara… alltså jag har det så… Det är
nog så att det är lite mig själv, därför att jag är spontan och… så kan det irritera
mig lite, att jag skall sätta mig ner, även om jag i själva verket har lust att gå omkring
i lekrummet. Alltså, jag är ingen sekreterare. Det kan alltså irritera mig en
smula. I så fall hade jag blivit författare. Så känner jag lite – nu skall de också bestämma
att jag skall skriva det, när jag hellre vill vara med och göra det, eller sätta
igång saker.
I samtalet aktiveras dilemmat mellan å ena sidan det praktiskt-pedagogiska
arbetet som ett kroppsligt hantverk som skapar vardag med samspel mellan
människor och å andra sidan det analytiskt-distanserade reflexionsarbetet
som registrerar, berättar om och skriftliggör denna praktik. En av medarbetarna
tycker inte att det är meningsfullt att skriva, eftersom pedagogiskt arbete
handlar om att vara tillsammans med barnen i olika aktiviteter. Skriv- och
reflexionsarbete placeras därför utanför professionens kärnverksamhet. Argumenten
är dessutom, att man blivit pedagog därför att man vill vara tillsammans
med barn och att göra saker tillsammans med dem. Motsättningen
mellan ”barntid” och ”kontorstid” är tydlig (jfr BUPL 2002; Kjær 2004a,
2004b). Poängen är alltså, läroplanens krav på skriftlighet utgör en ny och
extra uppgift som stjäl från personalens tid med barnen. Denna synpunkt
understöds av en rad organisatoriska och resursmässiga förhållanden som har
lagt nya uppgifter på förskolans verksamhet.
Samtalet illustrerar också ett annat förhållande som är värt att lägga märke
till, nämligen de former för kollegialitet och kollegialt samspel som står
på spel. En kollega påtar sig ett medansvar för att den nya skrivuppgiften
blir genomförd, men avvisas. Först som ett vänligt ”det behöver du inte, det
skall jag själv göra”. Men strax därefter avtäcks ytterligare lager av avvis-
69