Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

profil, en möjlighet som många av de fotbollsintresserade pojkar vill ha. Det
är dessa pojkar som drar med sig alla andra i fotbollsspelandet.
Längre fram i intervjun bekräftas återigen hur fotbollsspelandet är intimt
förknippat med en maskulinitetshierarkisering i skolan. Walter berättar om
de problem som Karzan, en pojke i samma klass, har gett honom under åren:
”Typ om jag gör fel i fotboll, och andra som Yunus eller något, han skäller
på en gång, han säger: Du är inte med, du är inte med. Om det är Saman, han
vågar inte ens säga ett enda ord mot han.” Yunus var en kraftig pojke, som
var erkänd av de andra som duktig elev, men inte duktig fotbollspelare, till
skillnad från Saman, som lyckades kombinera framgång i både skola och
fotboll. Intressant i denna lokala kontext är dock att även om pojkarna inte
var erkänt duktiga i fotboll, förväntades de ändå spela med sin klass. Detta
för pojkarna nästan obligatoriska fotbollsspelande under rasterna skapar ett
specifikt, maskulint subjekt, ett subjekt som får en mening i förhållande till
en viss kroppslig praktik, i behärskandet av vissa rörelser, men också i förhållande
till de sociala relationer som möjliggör detta subjekt, det vill säga
som en i laget, någon som ställer upp för laget, någon som får sin mening
genom laget. Att man är ”med i laget” blir för pojkar något som ständigt
måste bekräftas, under rasterna men också i klassrummet.
Analys av utsträckta tungor
Följande utspelade sig en under en lektion i svenska i klass 6 b i januari
2005. Jag satt vid detta tillfälle längst bak i klassen och antecknade.
Läraren Sara förklarar för eleverna vad ett adjektiv är och hur det kan hittas i
en mening. Några av eleverna lyssnar, andra talar med varandra. Sara pekar
på tavlan, som är en så kallad white-board, och säger att tavlan är blank.
”Vad mer är tavlan?” frågar hon och inbjuder därmed eleverna att komma med
möjliga adjektiv som beskriver tavlan.
Den är ful, säger Ted.
Några av eleverna skrattar. Två elever säger ungefär samtidigt att tavlan är vit.
Karzan, som är en av Teds närmaste vänner i klassrummet, räcker upp handen
och säger att tavlan är rektangulär. Han stakar sig när han uttalar ordet rektangulär.
Sara godkänner hans förslag på adjektiv. Karzan skrattar och tittar grimaserande
på eleverna som sitter på hans högra sida, genom att leende spärra upp
ögonen och räcka ut tungan.
(Fältdagbok, 11 januari 2005.)
Jag känner igen denna grimas från andra situationer i detta klassrum och från
undervisningen i 6 a, situationer där framför allt pojkar som svarat rätt på
frågor ställda av läraren omedelbart efter att ha gett ett korrekt svar har vänt
23