Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

under 2001 ett större antal intervjuer med forskare inom humaniora och
samhällsvetenskap som befann sig i en relativt tidig fas av karriären. Sammanlagt
ingick 68 doktorander och nydisputerade doktorer inom etnologi,
litteraturvetenskap, sociologi och statsvetenskap vid universiteten i Lund och
Umeå i denna empiriska insamling och dessa fick under samtalsinriktade
former berätta om sina erfarenheter av karriären, universitetsvärlden och
forskningen. 1 Om man sätter detta material i relation till forskningsdebatten
blir den allmänna tendensen att det föreligger en relativt stor diskrepans mellan
ofta gjorda erfarenheter i akademin och de dominerande beskrivningarna
av densamma i offentliga kanaler.
Syftet med denna artikel är därför att undersöka självbilden hos yngre
forskare, och då i synnerhet doktorander, mot bakgrund av den ofta artikulerade
bilden av den så samhällsangelägna forskningen. Hur upplever forskare
betydelsen av sin verksamhet på nivåer där man själv inte ter sig lika betydelsefull
i akademin som sina seniora kolleger? Vilka självbilder förekommer
och vilket förhållande intar dessa till akademins sociala ordning? Och
hur hänger doktorandernas föreställningar om sig själva och sin roll samman
med deras ambitioner att utöva inflytande över denna ordning?
Obetydliga forskare
Den offentliga debatten må ofta understryka forskningens stora betydelse,
men detta innebär inte att forskarna alltid känner sig betydelsefulla, särskilt
inte på de inledande stadierna då man knappast utövar något inflytande över
den akademiska verksamheten. En ofta återkommande upplevelse på forskarsamhällets
lägre nivåer är istället att man verkar i ett tomrum, där avhandlingar
och artiklar inte uppmärksammas i någon större utsträckning av kollegerna.
Diskrepansen mellan det offentliga talet om forskningens betydelse
och den egna obetydligheten blir särskilt uppenbar då doktoranderna ställs
inför frågor om vilken relevans de vill eller hoppas att deras avhandlingar
skall komma att få. ”Ja, ska man vara krass och realistisk så kommer den
säkert inte att ha någon betydelse alls”, säger en nyantagen doktorand som
uppger att hon ännu inte funnit sig till rätta i akademin. ”Förhoppningsvis
kommer dom som är tvingade att läsa den inte att tycka att dom hade alltför
1 Intervjuerna har i allmänhet varierat mellan en och två timmar i längd. 50 av dem har utförts
av Sara Berglund och resten av mig själv. För varje ämne har 17 intervjuer gjorts, varav 12 i
Lund och 5 i Umeå. Könsfördelningen bland informanterna är jämn. På institutioner med
skaror av ofinansierade doktorander, vilket framför allt förekommer i Lund, har vi så långt
möjligt sökt en jämn fördelning mellan de tre kategorierna finansierade och ofinansierade
doktorander samt disputerade. På övriga institutioner föreligger en viss övervikt för doktoranderna
jämfört med doktorerna. ”Karriärstrategier i den nya högskolan” drevs under 2001–04 i
107