Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

Kvinnliga forskare och mentorsprojekt
Universitetsmiljön är fortfarande på många sätt en manlig värld. Den skapades
för och av män och trots att kvinnor sedan länge är verksamma vid universitetet
på alla nivåer, tycks de traditionella mönstren vara seglivade. Det
förflutna utgör en osynlig närvaro, som regelbundet aktualiseras genom referenser,
allusioner och samförståndsblinkningar. Varje ämne har sin egen
kanon och sin egen omhuldade historieskrivning, vilken vanligen har manliga
förtecken (Lundgren 1996). Hur uppfattar dagens kvinnliga forskare denna
miljö? I det följande kommer jag att diskutera kvinnliga forskares situation
vid universitetet idag utifrån ett antal mentorsprojekt, en strategisk satsning
på kvinnliga forskare samt utifrån svar på ett av mig utsänt frågeformulär.
5
Sedan mitten av 1990-talet har fyra mentorsprojekt för doktorander genomförts
inom Historisk-filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet. De
tre första skapades för kvinnliga doktorander, medan det fjärde var ett projekt
som riktade sig till både kvinnliga och manliga doktorander. Därtill har
en strategisk satsning på nydisputerade kvinnliga forskare (STRAS) inom
fakulteten genomförts (Aronsson & Meurling 2004). Jag har lett flera av
projekten, ensam eller tillsammans med en kollega. 6 Bakgrunden till de
kvinnliga mentorsprojekten var i korthet denna: Vilka hinder i den akademiska
karriären kan kvinnliga forskare identifiera? Och vad kan man göra åt
dem? Kan seniora forskare vara till hjälp och stöd härvidlag?
I svar på ett frågeformulär jag sände ut efter det tredje mentorsprojektet
framkom att många kvinnliga doktorander kände sig främmande i universitetsmiljön
på olika sätt (Meurling 2001). De önskade få råd och vägledning
av seniora forskare som hade erfarenhet av universitetet som arbetsplats.
Flera av dessa kvinnliga doktorander menade att det tycktes finnas en kod
som deras manliga kolleger, men inte de själva lyckades knäcka. Denna
oknäckbara kod var ett uttryck för den manliga homosocialitet som frodas
vid universitet och högskolor och som innebär att seniora manliga forskare
stöttar yngre manliga kolleger, ofta på ett omedvetet sätt (Lindgren 1996).
Olika typer av mentorsprojekt och -program ansågs därför vara värdefulla,
eftersom mentorerna i de första tre doktorandprojekten bestod av kvinnliga
lärare och forskare inom fakulteten. Att dessa kunde dela med sig av sina
egna erfarenheter av livet i akademin betraktades som en fruktbar motvikt
5 Jag skickade ut 21 frågeformulär och fick in elva svar. Det är naturligtvis ett litet material,
men i förhållande till antalet kvinnor som efter disputationen arbetar vid min fakultet kan det
ändå peka på vissa tendenser, som också styrks av de rapporter om kvinnliga forskare som jag
använt mig av, t.ex. Lindgren 2000 och Lövkrona 2005, 2006.
6 Kulturantropologen Inga-Lill Aronsson och jag ledde tillsammans det fjärde mentorsprojektet
för doktorander samt den strategiska satsningen på kvinnliga forskare. Det tredje mentorsprojektet
för doktorander ledde jag själv.
127