Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

Resurspedagogen för över samtalet med mig till att det generellt saknas planering
i förskolan. Förskolläraren lägger sig inte i samtalet, men är uppmärksam
på resurspedagogens provokation. Jag frågar vad hon menar. Resurspedagogen
ger ett exempel, det är viktigt att kunna klippa. Men förskolan har
inte ordning på sina saxar, om de ens har en hel uppsättning. De lär inte barnen
att använda en sax. Det är också mycket viktigt att kunna teckna, t.ex. en
människa. Resurspedagogen besöker flera olika förskolor och menar att det
saknas struktur. Hon säger: Men jag ser det också som specialutbildad pedagog.
Kanske är det inte något man lär sig på lärarutbildningarna numera. Förskolläraren
är nu påtagligt berörd av resurspedagogens angrepp på den pedagogiska
standarden på förskolan. Hon tittar på oss, och så bort igen, mycket
missnöjd.
Jag försöker medla: Du tycker det är viktigt att kunna arbeta finmotoriskt
med sax, och att kunna rita. Är det inte för att du är speciellt utvecklingspsykologiskt
skolad och arbetar med utvecklingsbeskrivningar? Vad tycker du
(till förskolläraren)? Förskolläraren griper uppmaningen att delta: Ja, om de
inte kan klippa och teckna människor så kanske de kan något annat. Det finns
många vägar till att kunna något. Samtalet varar en tid och kretsar kring
struktur kontra icke-struktur. Det ser ut som om det finns en än mer dold
dagordning, som handlar om vem av dem som kan uttala sig med mest auktoritet.
Den erfarna, specialutbildade resurspedagogen eller den allmänutbildade
unga förskolläraren.
(Utdrag från fältdagbok.)
I denna episod utkämpas en kamp om rätten att sätta dagordning och tolkningsföreträde.
Båda parter menar att den andre mist känslan för väsentliga
delar i den pedagogiska uppgiften. Oenigheten kan tolkas som uttryck för
olika pedagogers strategier i förhållande till arbetsuppgifterna. Här är det
värt att lägga märke till att det är fältarbetaren (forskaren) som påbörjar en
diskussion och som för in samtalet i en professions- och verksamhetsrelaterad
ram. Både resurspedagogen och förskolläraren förhåller sig först både
kroppsligt och kommunikativt indirekt till varandra. De talar direkt till fältarbetaren.
Samtidigt kommunicerar de indirekt med varandra, dels genom
samtalet med fältarbetaren, dels genom kroppsliga attityder och känslouttryck.
Förskolläraren hör vad som blir sagt, men lägger sig inte i. Istället
markerar hon sitt missnöje med blickar och kroppsspråk. Om inte fältarbetaren
hade bjudit in till dialog hade det kanske stannat vid resurspedagogens
sura miner och en förnärmad förskollärare. Vid liknande tillfällen tolkas
sådana oenigheter som avsaknad av vilja att ta ansvar, bristande förmåga att
vara lyhörd och samarbetsvillig, oberättigad kritik, negativitet, fördömande
etc. Exemplet visar hur språket uppfattas som farligt när det används till att
kommunicera och synliggöra skillnader och oenigheter. Denna fara måste
elimineras och möts därför med surhet, förnärmelse, självförsvar och olika
implicita aggressionsformer.
De två forskarna i pedagogik, Gunnel Colnerud och Kjell Granström
(1993) har visat hur pedagogisk personal använder språket till att skapa
63