Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

som blir en grund för individens självdisciplinering (Foucault 2001:214).
Detta betyder att även ”goda” normer som till exempel frihet och självständighet
alltid konstrueras genom att något inkluderas samtidigt som något
annat exkluderas. Alla normer är därför uttryck för maktrelationer.
I försöken att normalisera (Foucault 2001) en lärare som är verksam
”överallt”, och som angår hela universitetet, skapas också en mängd uppdelningar
och indelningar, bland studenter och bland lärare. Studenterna ställs
alltså inför den samtida utmaningen och möjligheten att få del av mer av
universitetet, i form av kunskap och fysisk kontakt, än andra studenter och
lärare. Denna position gör att studenterna kan ses som ”informationsbärare
mellan fakulteterna”. På det här sättet skapas studenterna som några som
”vet mer”, som utbildningen har något att ”lära av”, studenterna blir kittet i
en komplex organisation. Utmaningen för studenterna blir att axla detta ansvar
och vara personer med överblick som kan sålla bland alla intryck från
de olika fakulteterna och ”själv skapa sig sin utbildning”, ett uttryck som
också var vanligt förekommande i utbildningen.
När studenterna inledningsvis fick höra om idén med ”hela universitetets
angelägenhet” innebar det att de skulle förstå att hela universitetet var ”deras”.
Men även lärarutbildarna – som representerade en mängd olika institutioner
och fakulteter på universitetet – förväntades att i första hand vara lojala
med Lärarprogrammet. Detta uttrycktes bland annat genom att Lärarprogrammets
styrorgan UFL (Utbildnings- och forskningsnämnden för lärarutbildning)
under Lärarprogrammets första fem år var hierarkiskt överordnat
fakulteterna i universitetsorganisationen. I Lärarprogrammet förväntas alla
inblandade betrakta sig som representanter för utbildningen, snarare än för
sin ”hemmainstitution”. Denna idé har dock blivit en stridbar fråga i utbildningen
och ledde år 2006 till att organisationen förändrades så att UFL numera
är på samma hierarkiska nivå som fakulteterna. För lärarutbildarna
innebar denna förändring mer makt åt deras hemmainstitutioner. Men till
skillnad från lärarutbildarna hade studenterna ingen grund att utgå från, studenternas
känsla av tillhörighet skapades, om den skapades, efterhand, som
en pågående konstruktion. Detta var ju också en utgångspunkt för reformeringen
av utbildningen. Om lärarna ska kunna verka ”överallt” och fungera
som informationsbärare mellan fakulteterna, och dessutom mellan de verksamhets-
och de högskoleförlagda delarna av utbildningen, som ”utbildningens
ambassadörer”, kan de inte heller ha alltför starka lojaliteter någonstans.
Studenterna förväntas hela tiden vara på resande fot, hela tiden beredda på
förändring, och med en förväntan på sig att uppfylla dessa krav på flexibilitet.
Samtidigt betydde inte detta att studenterna förväntades vara ”postmoderna
subjekt”, i betydelsen totalt rotlösa och amorfa (Zizek 2007). Kravet
på flexibilitet formades snarare i enlighet med någon slags arkaisk betydelse
av ordet. Ursprungligen användes ordet för att beskriva trädets rörelse i vin-
90