Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

kvinnliga forskares svar på ett frågeformulär (eller frågelista som etnologer
brukar kalla det), som jag skickade ut hösten 2005. Under arbetet med artikeln
har jag bland annat låtit mig inspireras av kvinnohistorisk forskning om
kvinnliga pionjärer samt av Toril Mois studie av Simone de Beauvoir (t.ex.
Ohlander 1987, Lundgren 1996, Moi 1996, Strömholm 1997, Markusson
Winkvist 2003, Carls 2004 och Ronne 2005).
Fysikern Eva von Bahr
Historisk forskning visar att kvinnors väg in i akademin har varit svårframkomlig
och att många hinder, både formella och informella, funnits på vägen
(Fridh-Haneson & Ingegerd Haglund (red.) 2004). De kvinnliga pionjärerna
vid universitetet fick slåss mot såväl fördomar som lagstadgade hinder.
Bland de kvinnor som i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet ändå
lyckades skaffa sig en akademisk utbildning fanns Eva von Bahr och i det
följande får hon tjäna som exempel på hur en kvinnlig forskares akademiska
karriär kunde se ut i Sverige i början av 1900-talet.
Eva von Bahr (1874–1962) växte upp i en högreståndsmiljö med en far
som var häradshövding och domare och en bror som så småningom blev
borgmästare i Uppsala (Svenskt Biografiskt Lexikon 1920, 1922). Hon ägnade
sig bland annat åt studier, ridning och ”den nya folkdansen”, som vid
denna tid var aningen kontroversiell. Under året 1894–1895 vistades hon på
internat på Björnsnäs herrgård utanför Norrköping, för att genomgå en hushållskurs
för unga kvinnor. I samband med att kursen avslutades tog hon
initiativ till en så kallad vandringsbok, som cirkulerade mellan henne och
hennes forna kurskamrater. Där berättade kvinnorna för varandra om sitt liv
efter hushållskursen. Den första episteln är författad av Eva von Bahr, daterad
Uppsala den 1 juni 1896 och den sista episteln har skrivits av hennes
lärarinna på kursen Kerstin Haglund 1937.
Efter kursen på Björnsnäs utbildade Eva von Bahr sig till lärarinna i huslig
ekonomi vid Fackskolan i Uppsala, där hon under en period stannade
kvar som lärare. Dock tröttnade hon så småningom på denna tillvaro och
reste till Danmark och Askovs folkhögskola, där hon läste matematik och
fysik. Våren 1901 avlade hon studentexamen som privatist vid Åhlinska
skolan, men ännu var inte kunskapstörsten stillad. Hon läste vidare vid Uppsala
universitet och disputerade i fysik 1908. Hon skriver: ”Jag har tagit den
ena examen efter den andra i vanlig ordning och när så till sist äfven doktorsgraden
var undanstökad, kunde jag inte motstå frestelsen att stanna kvar
litet längre ändå. Så blef jag docent i experimentell fysik i januari 1909 och
har sedan tjänstgjort vid fysiska institutionen först som amanuens och sedan
som biträdande ledare af laborationsöfningarna.” (Cit. i Åström 2002:21.)
123