Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

Denna utveckling ingår i en internationell tendens som bland annat kan ses i
Salamancadeklarationen och i FNs nyligen antagna konvention om funktionshindrades
rättigheter. Det betyder att man i underlaget till lagen är ovillig
att definiera målgruppen ”barn med särskilda behov”, som ett led i erkännandet
av att barn kan ha en mängd olika behov och att en definition riskerar
att bli en självuppfyllande profetia. Därför säger lagen att det skall framgå av
läroplanen hur ”barn med särskilda behov” skall stödjas. Men vad barn med
särskilda behov är definieras inte. Det framgår heller inte hur den pedagogiska
läroplanen skall behandla frågan.
Mellan den juridiska nivån å ena sidan och förskolan och professionen å
den andra är det således ett diskursivt tomrum med hänsyn till att definiera
vilka barn det handlar om samt den konkreta förståelsen av förskolans samhällsuppdrag
med anknytning till dessa barns lärande. Lagen markerar klart
att den generella pedagogiken i framtiden i högre grad skall lösa socialpedagogiska
uppgifter kring barn med särskilda behov. Även pedagogutbildningen
är från och med 2007 reformerad, vilket visar att förskoleområdet för
närvarande är föremål för en rad förändringar i Danmark. I förändringsprocessens
diskursiva tomrum verkar etablerade traditioner, existerande professionella
identiteter och förståelseformer och gör sitt inflytande gällande. En
lång rad av grundläggande begrepp är för närvarande antingen i vardande
eller är föremål för om- och nytolkningar. På praxisnivå utfyller existerande
traditioner, strukturer och organisationsformer det diskursiva tomrummet
med kända och etablerade definitioner av olika former för utsatthet och avvikelser
med därtill hörande specialiserade insatser riktade mot dessa barn.
Konsekvensen av detta är att de utsatta barnen inte figurerar vare sig i de
pedagogiska läroplanerna eller i arbetet med läroplanerna.
I det följande vill jag komma närmare in på hur detta går till, samt se på
några förhållanden som medverkar till att försvåra uppgiften att barn med
särskilda behov omfattas och inordnas i arbetet med de pedagogiska läroplanerna.
För att få hjälp att lösa en konkret pedagogisk uppgift omkring ett barn
med särskilda behov måste institutionen underkasta sig en logik som skiljer
sig från förskolans övriga logik på så sätt att ett individualiserat bristperspektiv
kommer att dominera över ett perspektiv med fokus på barn i grupp. Det
betyder att ”problembarnet” måste beskrivas och definieras för att särskilda
resurser skall tillföras institutionen. Det diskursiva tomrum som är en konsekvens
av lagens brist på klassificering och försöket att undgå stigmatisering
är således inte tillräckligt för att motverka att klassificering och stigmatisering
sker i praktiken. Det beror på att mötet mellan förskolan och PPR (Pedagogisk
Psykologisk Rådgivning) också är ett möte mellan förskollärarnas
pedagogiska kompetens och PPR:s psykologiska kompetens. Flera studier
har visat att danska pedagoger inte anser sig kompetenta att arbeta med barn
51