Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

det mindre självklart att uppfatta sig själv som fullvärdig medlem av forskarprofessionen.
Om flera doktorander är obenägna att betrakta sig som fullfjädrade forskare
ser man många exempel på att de snarare uppfattar sig själva som studenter
som går på en utbildning. ”Man läser ju fortfarande kurser och den
biten och mycket blir ju som en fortsättning av CD-kursen, att jag fortsätter
där jag slutade på nåt sätt, så den biten är ju som en utbildning ibland”, säger
exempelvis en av dem. En återkommande upplevelse i doktorandled är också
att forskarutbildningen borde fungera mer som en utbildning, även om den i
praktiken tyvärr inte gör det. Intervjuerna gjordes under en övergångsfas från
en äldre ordning, som innehöll få inslag av egentlig utbildning och desto mer
isolerad självverksamhet, till en nyordning där universiteten höll på att underställas
krav och förväntningar på ökat ansvar för sina doktoranders studiegång.
Dessa förändringar inleddes med Carl Thams antagningsreform
1998, som innebar att lärosätena fick det ekonomiska ansvaret för alla forskaraspiranter
som de antar, även om finansieringsformerna kan variera. Syftet
med de nya spelreglerna, med försörjning från forskarutbildningens första
dag och en mer formaliserad utbildningsgång, var att öka genomströmningen.
Vid tiden för materialinsamlingen var det mesta emellertid sig ännu likt,
men kritiken mot den traditionellt oreglerade forskarutbildning som tenderade
att förlänga vägen mot målet återkom med jämna mellanrum. Ibland kunde
det råda oklarheter om hur många läskurser man måste genomgå vid sidan
av avhandlingsförfattandet. En doktorand redogör ironiskt för situationen
på sin institution så här:
Nu har vi ju fortfarande inte fått veta om det är 40 eller 60 poäng man ska ta
och det är ju en trevlig frihet. Men redan från början när vi hade ett introduktionsmöte
med forskarassistenten fick vi då det här pappret med dom här kurserna
man ska ta, som var utarbetat som någon form av forskarutbildningsplan
och som jag fortfarande har kvar. Men i samma ögonblick som hon delade
ut den sa hon även att den var gammal och att den inte gällde längre.
Och det har liksom aldrig kommit någon ny, så jag har egentligen aldrig vetat
om det är dom här kurserna jag ska ta eller inte. Jag har aldrig vetat om jag
ska behålla det här pappret och sen har man ju aldrig haft något mer möte.
/– – –/ Så det är en sån där grej som jag inte vet hur man ska fatta, alltså frihet
att välja kurser. Hur gör man det då? Om jag hade sysslat med genus
skulle jag säkert haft 140 poäng vid det här laget, men jag sysslar ju inte med
det, för det är faktiskt mest genuskurser som erbjuds här på universitetet,
upplever jag det som.
En annan forskarstuderande, vars empiriska insamlingsarbete fördröjts av
skäl som hon själv inte råder över och som därför är orolig över att inte hinna
med, understryker det paradoxala i att ”det sätts stor press på folk att bli
klara på fyra år, men man lämnas ju helt vind för våg”. Hon uppger att hon
111