Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

andra ord: uppgiften betraktas som en form för bevisföring och dokumentation
av att man gör ett bra arbete vid institutionerna.
I förhållande till barn med behov av en särskild pedagogisk insats betraktas
uppgiften som förbunden med att sätta upp mål, och därmed att nå fram
till något, som att barnet får det bättre. Citatet illustrerar att uppgiften uppfattas
som fundamentalt annorlunda än den normalpedagogiska uppgiften. Den
skiljer sig från den normalpedagogiska ansatsen just genom att den har en
specifik målsättning. En sådan målsättning upplevs som främmande och är
kanske antingen begränsande eller också påverkar den det normala förskoleutbudet
på ett oönskat sätt. I samband med särskilda insatser uppfattas intervention
och målsättning som något positivt eller i varje fall nödvändigt.
Det vill säga, att uppgiften med sårbara eller utsatta barn i sin målsättning
karaktäriseras på ett annat sätt än uppgifterna för normala barn, så som det
framgår av citatet ovan, där målinriktning uteslutande förknippas med utsatta
barn. Samtidigt uppfattas uppgiften med pedagogiska läroplaner som något
som skall riktas mot gruppen och inte mot individen. Barn med särskilda
behov tänks därför, av personalen, via det målinriktade och det starka individperspektivet,
ut ur gruppen.
Formuleringen ”få det bättre” antyder att perspektivet är psykologiskt inspirerat
på ett sätt som sätter trivsel och känslor före lärande och involvering.
För att kunna lära som andra barn och med andra barn måste barnet med
särskilda behov uppnå en känslomässig trivsel och trygghet. Detta ses som
en förutsättning för deltagande i lärande och utvecklande gemenskaper. När
barnet får det bättre kan han/hon komma tillbaka till den vanliga vardagen
och fungera på lika villkor. Först vid denna tidpunkt träder barnet in i pedagogiska
läroplansvärlden. Denna värld är normaliteten i förskolevärlden.
Den normaliteten antas vara grundläggande god och funktionell, och det är
därför uppgiften i normalområdet handlar om ”att sätta ord på vad vi gör och
så göra mer av det vi gör bra”.
Den underliggande förståelsen hos pedagogerna är här: vanliga barn tar i
stor utsträckning själva ansvar för att utveckla sig bra och ändamålsenligt.
Det vill säga att kulturell prägling och traditionsöverföring uppfattas som en
naturlig psykologisk utveckling som pågår av sig själv i vardagsprocesser.
Att strukturera och sätta upp mål i förhållande till dessa barn uppfattas i
princip som ett övergrepp – vuxenstyrning utmanar föreställningen om det
kompetenta barnet. Dessa normala, kompetenta barn antas ha förmåga att
finna sin egen målsättning. Man antar att det är barnets själv som utvecklas.
Här manifesterar sig en vardagspsykologisk hållning som inspirerats av den
psykologiska forskningens intresse för ”självet”, se vidare Freud, Mead,
Stern m.fl. Eftersom pedagogerna föreställer sig att det är ”barnets själv”
som utvecklas, så måste detta ”själv” växa ut ur barnets val, förmågor, egenskaper,
intressen, aktiviteter, lek o.s.v. Här finns en blindhet inför den
56