Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

effekt av en politik av isärhållande som är ett grundläggande moment i ett
heteronormativt samhälle, som grundar sig på en binär könsuppfattning (Rosenberg
2002:100, Hirdman 1988). Denna dualism, som är grundläggande i
samhället, materialiseras till exempel i de könskodade toaletter, en för flickor
och en för pojkar, i kapprummet som eleverna måste passera för att komma
in i klassrummen. Den återfinns också i de separata omklädningsrummen
vid gymnastiksalen, den aktualiseras under gymnastiklektionerna, då eleverna
alltid grupperar sig efter kön innan lektionen inleds, flickorna på en bänk,
pojkarna på en annan. Det blir ofta så att pojkar och flickor grupperas var för
sig av läraren när de ska öva på vissa moment, som till exempel att göra
kullerbytta. Även i skolans matsal sitter pojkarna för sig vid ett bord, och
flickorna för sig vid ett annat. Eleverna tenderar överhuvudtaget att gruppera
sig efter kön så fort de kommer utanför klassrummets påbjudna, könsblandade
bordsplacering. Detta sker även under rasterna.
En övervägande majoritet av rasterna tillbringar pojkarna på fotbollsplanen,
där pojkarna i 6 a, rast efter rast, möter pojkarna i 6 b. I denna ständigt
pågående fotbollsmatch deltar några av flickorna i 6 b, flickor med en tuff
och sportig framtoning. Majoriteten av flickorna tillbringar dock rasterna
med att gå omkring på skolgården, i olika konstellationer, och tala med varandra,
ett bekant mönster i tidigare skolforskning (Bjerrum Nielsen & Rudberg
1991). När man tar koreografiglasögonen på sig, framstår pojkarnas
fotbollsspelande som en avancerad form av dans. Pojkarna rör sig på ett
speciellt sätt, var och en har sin stil. De duktigaste håller händerna litet ifrån
kroppen när de dribblar, de trixar med fötterna och försöker utföra avancerade
stegkombinationer. Genom att spela fotboll på varje rast, bekräftar pojkarna
en gemenskap med varandra, en gemenskap som bygger på fysisk
ansträngning, konkurrens och samarbete, kontroll över en boll, kontroll av
sin kropp och insikt om sin position på fältet, sin position i laget (Fundberg
2003:86ff). Att alla pojkar är med i spelet, även de som inte är så duktiga på
att spela, även de som jag vet har andra intressen på sin fritid, kan i denna
kontext ses som ett utslag av att fotbollen här är en arena där dominerande
maskulina subjekt skapas. Pojkar förväntas kunna spela fotboll, kunna tala
fotboll; de förväntas vara med och spela för sin klass. I denna skolas lokala
kontext bekräftar pojkar sig själva som pojkar genom att spela fotboll. Detta
är dock en lokal variant av en global ordning, där idrott är intimt förknippat
med att vara man (Dahlén 1995). Fotbollen är även en aktivitet som skapar
hierarkier bland pojkar, samt håller pojkar åtskilda från de flesta flickor under
rasterna. Att fotbollsspelandet i skolan är relaterat till en social hierarkisering
bland pojkar framgår av en intervju med Walter 1 . När jag ber honom
beskriva en vanlig skoldag, svarar han på följande sätt:
1 Informanternas namn är fingerade av forskningsetiska skäl.
21