Skolvardag och framtidsambitioner. Etnologiska perspektiv på ...

sig mot klasskamrater och gjort en liknande grimas. 2 Karzans grimas och
rörelser är en kroppslig upprepning av en rörelse som Ted gjorde tidigare
under denna svensklektion. Läraren Sara undrade hur man kan förklara när
ett adjektiv och en substantiv hör ihop i en mening. Teds något nervösa svar
var: ”Det är samma, typ.” Sara fortsatte att förklara vad ett adjektiv är, och
Ted tog detta som ett godkännande av sitt svar. Han vände sig då mot pojkarna
som satt bredvid honom, blinkade med ett öga och räckte leende tungan
åt sidan.
Pojkarnas sätt att svara korrekt på denna fråga hade två distinkta moment.
I det första momentet, när det rätta svaret gavs, var blicken riktad mot läraren.
I det andra momentet vändes blicken mot klasskamrater. Blickarnas
riktning, dessa två moment som pojkar iscensatte omedelbart efter varandra,
tolkar jag som moment där barnen bekräftar två olika elevidentifikationer.
Den första identifikationen är den som skapas av institutionen skolan genom
lärarens lektionsprojekt. Att svara på en fråga är att bejaka den interpellation
varigenom man skapas som elev av skolan, att svara är en handling
som gör en synlig, läsbar och kategoriserbar som elev. Althusser använder
sig av begreppet interpellation för att beskriva den process varigenom individer
skapas som subjekt av ideologiers ”tilltal” (interpellation på franska),
till exempel den process då individer skapas som barn och föräldrar av institutionen
familjen, eller som kristna av kyrkan (Althusser 2000). Skolans
interpellation är uttryck för en ideologi som skapar hierarkiserade elevidentifikationer
utifrån normerande kunskapsmål, där individer lär sig att känna
igen sig som elever och lär sig att förkroppsliga denna interpellation. Det
andra momentet, när eleverna grimaserande och leende vänder sig mot sina
klasskamrater, bejakar en annan elevidentifikation. Här bejakas en annan
interpellation än skolans, i detta moment bekräftas den elevidentifikation
som möjliggörs av en position i klassens bekönade sociala landskap. Dessa
två elevidentifikationer är centrala i varje elevs vardag, och i pojkarnas svar
kontrasteras de tydligt, när de iscensätts omedelbart efter varandra.
Medan den första blicken, det första momentet bekräftade elevidentifikationen
som skolan skapar, verkar det andra momentet neutralisera detta erkännande.
Enligt mig betyder den grimas, det leendet och den ögonkontakt
som detta andra moment utgör att pojkarna sänder ett budskap till sina
klasskamrater, ett budskap som skulle kunna formuleras på följande sätt
”OK, svaret var korrekt, men jag är fortfarande en del i vårt lag”.
Pojkarna förhandlar därmed mellan två subjektspositioner, den första som
”den goda eleven” och en annan som inte är skapad av skolan utan av nor-
2 Vissa av flickorna, framför allt de med en tuffare framtoning, kunde också göra dessa grimaser,
men inte lika ofta och framför allt inte med samma självklarhet och flöde i ansiktsrörelse
som pojkarna. Även pojkar som inte hade ledande positioner i klassen genomförde denna
grimas mer osäkert än de pojkarna som iscensatte dominerande maskuliniteter.
24