NOTULAE ENTOMOLOGICAE - Helda

HÅKAN rjNDBERG, GIBT ES EINE WÛSTENRASSE VON GERRIS CINEREUS? 151
Auf jeden Fall scheint es mir aber nicht unmöglich, dass die in Assa in der
Wiiste vorkommenden kleinen Exemplare eine besondere Wiistenform ver-
treten, Um die Aufnierksamkeit auf diese Form zu lenken, gebe ich ihr einen
besonderen Namen, ssp. eremica, ssp.n, (N:r 11384 Holotypus N:r 11387
allotypus ? im Zoologischen Museum Helsingfors) Ausser durch ihre ab-
weichende Grosse, unterscheidet sich diese Form durch die rein graue Farbe
von den anderen mir vorliegenden, mehr braungrauen Exemplaren. Hinzu
konmit noch, dass die fur G. cinereus charakteristischen spitzen Hinterecken
des 7. Abdominal segments bei ssp. eremica in beiden Gesclilechtern deutlich
kiirzer als bei den anderen cm^r^ws-Exemplaren sind.
Eine sorgfältige Untersuchung der Gerris cinereus-Vo^xÛTiHonen in den
Wustengegenden am Siidrand des Verbreitungsgebietes wird wohl zeigen, ob
die hier beschriebene ssp. eremica tatsächlich eine eremische Rasse dieser
Art vertritt.
Literatur: LINDBERG, HÅKAN, 1963. Das eremische Element in der
Heteroptenfauna von Siidmarokko. Not. Ent. XLIH: 139—148. — POISSON,
RAYMOND, 1940. Contribution à l'étude des Gerris de France et de l'Afrique du
Nord (Hemipteres Gerridae). Bull. Soc. Scient, de Bretagne XVII; Fasc. 3—4:
1—34.
Fynd av Chilacis typhae (Perr.) (Hem. Het.). — Den l augusti 1963 insamlades
i en fjärilfälla (typ Jalas) på Bastholmen i Ekenäs skärgård 1 exemplar
av nämnda lygaeid. Det är det tredje fyndet i Finland. Funnen första gången
av HANS LUTHER vid Pojo viken invid Ekenäs (prov. N), anträffades den sedan
av mig vid havsstrand i Maxmo (prov. Oa) (jmfr Not. Ent. 20:83). Arten som
lever i Mellaneuropa och i Sydryssland har sålunda en rätt vid utbredning hos
oss, men på grund av dess förekomst i kolvarna hos Typha undgår den lätt samlarens
uppmärksamhet. Svärmning nattetid hade fört Chilacis-exemplaret till
ljuskällan från något i de täta närliggande vassruggarna växande Typhabestånd
{T. longifolia). På våra breddgrader synes hemipterer i proportionsvis
mindre mängd söka sig till lampljusen än vad fallet är i sydliga områden. Det
vore emellertid skäl att ur materialet i fjärilfällorna även tillvarataga hemipterer.
Bland huvudsakligen alldeles allmänna stinkflyn fann jag i en fälla på Bastholmen
också den i trakten i övrigt icke sedda miriden Bothynotus pilosus (Boh.).
I Sverige är Chilacis typhae anförd från endel sydliga landskap, nordligast
från Uppland. Förhållandena jämförelsevis långt norrut vid Österbottens kust
är tydligen gynnsanuua för den ifrågavarande arten. För ett antal år sedan
fann jag i den österbottniska skärgårdssocken Larsmo (prov. Om) (Not. Ent.
23: 174—175) en på Phragniites levande mellaneuropeisk strit Paralimnus
rotundiceps (Leht.), ej i övrigt funnen i Finland och från Skandinavien anförd
blott från Kristianssand i sydligaste Norge och från Dalsland i Sverige. En
likhet i utbredningen hos nu nämnda två hemipterer synes föreligga.
HÅKAN LINDBERG