14.04.2013 Views

Diccionariu toponímicu del conceyu de Xixón _bicolor_ - El Comercio

Diccionariu toponímicu del conceyu de Xixón _bicolor_ - El Comercio

Diccionariu toponímicu del conceyu de Xixón _bicolor_ - El Comercio

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

<strong>Diccionariu</strong> <strong>toponímicu</strong> <strong><strong>de</strong>l</strong> Conceyu <strong>de</strong> <strong>Xixón</strong><br />

SAN LLORIENZO<br />

Barriu <strong>de</strong> la parroquia <strong>de</strong> Somió.<br />

●Formación <strong><strong>de</strong>l</strong> topónimu: topónimu<br />

compuestu formáu por dos elementos. <strong>El</strong><br />

primeru ye l’elementu san, que ye apócope<br />

<strong>de</strong> santu. <strong>El</strong> segundu ye’l nome d’home<br />

Llorienzo. Trátase d’una advocación relixosa<br />

al mentáu santu.<br />

●Etimoloxía: santu vien <strong><strong>de</strong>l</strong> llatín SANCTUM<br />

‘sagráu, consagráu’, acusativu masculín <strong>de</strong><br />

SANCTUS -A -UM, participiu <strong><strong>de</strong>l</strong> verbu SANCĪRE<br />

[sankíre] ‘consagrar, sancionar’. Pela so<br />

parte, el nome d’home Llorienzo ye d’orixe<br />

romanu: LAURENTĬUM [lauréntium], acusativu<br />

<strong>de</strong> LAURENTĬUS, <strong>de</strong>riváu <strong><strong>de</strong>l</strong> sustantivu<br />

LAURUM [láurum] ‘lloréu’.<br />

●Referencia al llugar: San Llorienzo <strong>de</strong>signa<br />

tamién un cabu <strong>de</strong> la mar que pertenez a<br />

esti barriu. Ver tamién La Provi<strong>de</strong>ncia.<br />

●Documentación histórica <strong><strong>de</strong>l</strong> topónimu: en<br />

documentu sobre xeres balleneres, <strong><strong>de</strong>l</strong> añu<br />

1629, apaez como «Salorenço», «San<br />

Lorenço» y «S. Lorenço». Como curiosidá,<br />

pue comentase que nos mapes <strong>de</strong> fines <strong><strong>de</strong>l</strong><br />

sieglu XVII y primer metá <strong><strong>de</strong>l</strong> XVIII, fechos<br />

na so gran parte por cartógrafos<br />

estranxeros, el topónimu «San Lorenzo»<br />

suel apaecer más al oeste, pa on<strong>de</strong> Candás.<br />

●Otres observaciones sobre’l nome: Parque<br />

<strong><strong>de</strong>l</strong> Cabu San Llorienzo ye’l nome <strong><strong>de</strong>l</strong><br />

parque inauguráu en 1997.<br />

SAN PELAYO<br />

Barriu <strong>de</strong> la parroquia <strong>de</strong> Caldones. Códigu<br />

alministrativu: 24.04.06. Nome oficial<br />

anterior: «San Pelayo».<br />

●Formación <strong><strong>de</strong>l</strong> topónimu: topónimu<br />

compuestu formáu por dos elementos. <strong>El</strong><br />

primeru ye l’elementu san, que ye apócope<br />

<strong>de</strong> santu. <strong>El</strong> segundu ye’l nome d’home<br />

Pelayo. Trátase d’una advocación relixosa al<br />

mentáu santu.<br />

●Etimoloxía: santu vien <strong><strong>de</strong>l</strong> llatín SANCTUM<br />

‘sagráu, consagráu’, acusativu masculín <strong>de</strong><br />

SANCTUS -A -UM, participiu <strong><strong>de</strong>l</strong> verbu SANCĪRE<br />

[sankíre] ‘consagrar, sancionar’. Pela so<br />

parte, el nome d’home Pelayo significa<br />

n’orixe ‘marín, marineru’, y vien <strong><strong>de</strong>l</strong> llatín<br />

PĔLĂGĬUM [peláguium], acusativu <strong>de</strong><br />

PĔLĂGĬUS, que se tomó <strong><strong>de</strong>l</strong> axetivu griegu<br />

PELÁGIOS [peláguios] ‘<strong>de</strong> la mar’, <strong>de</strong>riváu <strong><strong>de</strong>l</strong><br />

sustantivu PÉLAGOS ‘mar’.<br />

187<br />

●Referencia al llugar: nos mapes apaecía<br />

por error na parroquia <strong>de</strong> Valdornón.<br />

SANTA BÁRBARA<br />

Barriu <strong><strong>de</strong>l</strong> distritu Sur.<br />

●Formación <strong><strong>de</strong>l</strong> topónimu: topónimu<br />

compuestu formáu por dos elementos. <strong>El</strong><br />

primeru ye santa, y el segundu’l nome <strong>de</strong><br />

muyer Bárbara, claramente castellanu, pues<br />

la espresión asturiana autóctona ye<br />

Bárbola, Bérbola y otres variantes que tán<br />

presentes na toponimia y na onomástica<br />

tradicionales. Trátase d’una advocación<br />

relixosa a la mentada santa.<br />

●Etimoloxía: santa vien <strong><strong>de</strong>l</strong> llatín SANCTAM<br />

‘sagrada, consagrada’, acusativu femenín<br />

<strong>de</strong> SANCTUS -A -UM, participiu <strong><strong>de</strong>l</strong> verbu<br />

SANCĪRE [sankíre] ‘consagrar, sancionar’.<br />

Pela so parte, Bárbara vien d’un nome<br />

romanu <strong>de</strong> familia, sacáu <strong><strong>de</strong>l</strong> axetivu llatín<br />

BARBĂRAM [bárbaram] ‘estranxera’, palabra<br />

tomada <strong><strong>de</strong>l</strong> griegu BÁRBARA, col mesmu<br />

significáu.<br />

●Otres observaciones sobre’l nome: el<br />

nome tradicional d’esti llugar yera La Torre.<br />

SANTECÍA<br />

Barriu <strong>de</strong> la parroquia <strong>de</strong> Samartín <strong>de</strong><br />

Güerces. Códigu alministrativu: 24.11.03.<br />

Nome oficial anterior: «Santa Cecilia».<br />

●Formación <strong><strong>de</strong>l</strong> topónimu: palabra non<br />

reconocible nel asturianu actual fuera <strong><strong>de</strong>l</strong><br />

usu como topónimu.<br />

●Etimoloxía: Santecía provién <strong><strong>de</strong>l</strong> llatín<br />

SANCTAM CAECĪLĬAM [sánktam kaekíliam]<br />

‘Santa Cecilia’, que d’acordies cola<br />

evolución fonética propia <strong><strong>de</strong>l</strong> asturianu dio<br />

llugar primero a *Santa Ceciya y llueu a<br />

*Santa Cecía, y <strong>de</strong>pués simplificóse en<br />

*Santa Ecía (Santa Icía ye un topónimu<br />

hermanu <strong><strong>de</strong>l</strong> <strong>conceyu</strong> <strong>de</strong> Cangas <strong><strong>de</strong>l</strong><br />

Narcea), axuntándose a lo último nuna sola<br />

palabra Santecía. SANCTAM, que da llugar al<br />

sustantivu santa, significaba en llatín<br />

‘sagrada, consagrada’, y yera l’acusativu<br />

femenín <strong>de</strong> SANCTUS -A -UM, participiu <strong><strong>de</strong>l</strong><br />

verbu SANCĪRE [sankíre] ‘consagrar,<br />

sancionar’. Pela so parte, el nome CAECĪLĬAM<br />

yera l’acusativu <strong>de</strong> CAECĪLĬA, que significaba<br />

‘curtia <strong>de</strong> vista, ciega’, y yera un <strong>de</strong>riváu <strong>de</strong><br />

CAECA [káeka] ‘ciega’.<br />

●Referencia al llugar: Santecía ye tamién el<br />

nome d’un regatu que pasa pel llugar.

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!