Avaa tiedosto - Doria

absorberas av det lästa. Daniel Urwind konstaterar att han är ”förlorad, uppfångad,
trygg” och att den värld som vecklar ut sig ur böckerna är en värld ”lika ofrånkomlig”
som världen utanför biblioteket, t.o.m. mer verklig och handgriplig än verkligheten i
skolan.
Det finns i Carpelans diktning en implicit medvetenhet om nödvändigheten av dessa
andra världar för att uthärda och klara livet. Litteraturen berikar vardagen. Att läsa är
inte bara att få fantisera och njuta, det är kanske framförallt ett sätt att ta del av
möjligheter, olika sätt att se på världen. När läsningen fungerar som bäst ska den med
hjälp av topografin rycka med och förtrolla sin läsare i en i grunden emotionell upplevelse
av njutning, spänning och trygghet – och kanske insikt. I en passage i Benjamins bok heter
det: ”En bra bok är audiovisuell. Och det är inte till skada, om den ger läsaren en lätt
känsla av svindel.” 406
Carpelan bygger upp sina texter på ett sådant sätt att läsaren inte bara kan föreställa
sig en bild, utan leva sig in i – och vara medskapare av en värld. Denna ambition ger
upphov till bilder med perspektiv, djup och volym. Det här innebär att Carpelans
diktning på denna punkt är besläktad med utpräglat rumsliga och scenografiska
litteraturarter och konstformer som är beroende av miljöframställningar. Det är en skala
som omfattar såväl måleri, fotografi, teater, film och inom litteraturen såväl fakta som
fiktion, exempelvis sagan, äventyrs- och fantasylitteraturen och reseskildringen. I dessa
topografiska litteraturarter tar författaren med sig sin läsare på ett ett slags upptäcktsresa
i terra incognita, det sagolika, exotiska, förtrollade, annorlunda – men också till det
bekanta. Litteraturhistoriskt sett framstår Carpelans upptäcktsresa dels som en romantisk
upptäcktsresa in i det bekanta där diktaren med Shelleys ord ”lyfter slöjan från världens
dolda skönhet och låter välbekanta föremål framstå som om de inte vore välbekanta.” 407
Det handlar inte enbart om att lära sig se som det som aldrig setts utan även att lära sig
skriva det som aldrig skrivits. Det är miraklet i det vardagliga tinget.
Jag vill kalla det litteraturideal som framgår ur Carpelans passager ovan ett topografiskt
ideal. Det betyder att Anders Olssons begrepp ”poesins plats” får en alldeles särskild
betydelse hos en topografiskt och rumsligt lagd författare som Carpelan. Det är inte fel att
hävda att Carpelan försöker förrumsliga litteraturen, att skapa rum och t.o.m. få
litteraturen att framstå som en plats man kan besöka. Den förrumsligade litteraturen kan
med ett uttryck av Carpelan själv kallas ”poetisk geografi”. 408 Ambitionen att göra poesin
till en plats och skapa en poetisk geografi framgår inte minst i del 3 av min avhandling
där jag beskriver det arkitektoniska mönstret i Urwind.
*
Jag vill avsluta detta kapitel med att lyfta fram festtalet ”I poesins rum” (1991) där
Carpelan själv – med hjälp av tankeredskapet ”rum” – betonar diktens rumslighet och
dess förmåga att fungera som en plats. Med anledning av att ha tilldelats Svenska
Kulturfondens kulturpris höll Carpelan festtalet i Vasa, den 24 april 1991. Talet
publicerades dagen därpå i en förkortad version i Hufvudstadsbladet. Detta tal med titeln ”I
poesins rum” är ett starkt indicium på att Carpelan höll på med ett arkitektoniskt projekt i
början av 1990-talet. Det projektet heter Urwind.
Festtalet ger upphov till en rad frågor om förhållandet mellan dikt och rum och överlag
förhållandet mellan människan och hennes fysiska omgivning. Beträffande förhållandet
dikt-arkitektur kan man ställa sig frågor som: Eftersträvar Carpelan några särskilda
effekter med sina inviter in i poesins rum? Vill han underhålla, förtrolla, ge njutning, inge
trygghet, tröst, skrämma, kritisera, rubba eller meddela någonting? Genom frågorna
105