Avaa tiedosto - Doria

framstår människan som en tillfällig hyres- eller hotellgäst. På ett motsvarande sätt
framträder världen som ett tomt rum, ett hyreshus, hotell eller en teaterscen där varje
enskilt människoliv utspelas som en tillfällig föreställning. Det är inte för inte ett till synes
tomt rum med spår av en invånare är en av de mest frekvent förekommande bilderna i
Carpelans författarskap.
En central slutsats i avhandlingens andra del är av metakaraktär och gäller frågan om
när tinget är ett ting (t.ex. bara en sten) och när det är ett tecken (t.ex. en sliten lampa som
tillhört någon som stått en nära). För en litteraturforskare kan det vara svårt att låta bli att
ständigt tolka dessa rumslighetens former som metaforiska. Är bilderna av rum och
byggnader bilder för människans osynliga inre eller är de, helt enkelt, inget mer och inget
mindre än konkreta och handfasta rum och byggnader? De är både och. Vad som är
viktigt att påpeka när det gäller betoningen av rumsligheten är att Carpelan även
uttryckligen pekar på rummet, inga metaforiska betydelser och metafysiska bottnar hos
det, utan på det obemärkta, anspråkslösa, men ständigt närvarande rummet vi lever i.
*
I avhandlingens tredje del står romanen Urwind (1993) i fokus. Urwind är det verk där
Carpelan gör mest bruk av arkitektoniska markörer. Som grund i romanen återkommer
Carpelans egen barndomsvärld ”gården” eller ”bakgården” som både ett världens
centrum och en övergipande form på tillvaron.
Urwind åskådliggör i scen efter scen att rumsbetoningen i författarskapet har en
fenomenologisk och sinnlig grundval. Platserna Daniel Urwind vistats på och erinrar sig
hjälper honom att återuppliva sitt liv. Arkitekturen – rummen han levt i – har format
honom. De strukturer han levt i har präglat hela hans världsbild, hans drömmar om var
han vill bo och vart han vill färdas, var han helst av allt lever och vilka ställen han helst
undviker. En kartläggning av rummen i hans liv ger en topografisk karta som samtidigt
framstår som ett personporträtt. Romanen Urwind är ett sådant kartografiskt porträtt. Har
människans själsliv en form i Carpelans värld så påminner denna form rätt långt om ett
drömlikt och dynamiskt sammelsurium av de platser som präglat oss.
Huvudpersonen Daniel Urwind förkroppsligar öppenhetens poetik och ett
fundamentalt outsiderperspektiv på människolivet överhuvudtaget. Världen betraktas
genom bakgårdsfönstret. Idealet är ett koncentrerat och simultant barnets, den
livserfarnes och utanförskapets perspektiv. Urwind, liksom flera andra av Carpelans verk
kan läsas som ett försvar av den ensamma och missförstådda människan. Carpelan visar
gång på gång i sina böcker att särlingar har dolda förmågor.
Daniel Urwinds inre och sanna jag är osynligt eftersom han lever i en värld där
människor enbart ser det synliga, om ens det. Hans undanskymdhet innebär utanförskap
men medför samtidigt rum för fantasin och en rofylld klarhet. Enligt Colin Wilsons
resonemang i The Outsider (1956) som jag tar upp i samband med Urwind utgår outsiderns
problematik från att han inte tror på den lögnaktiga verklighet som de andra
(allmänheten, samhället) lever i. Ur sitt bakgårdsperspektiv eller vad jag kallar ”platsen
under bordet” ser Carpelans diktjag och protagonister nämligen någonting annat,
någonting utöver det ordinära, de ser den allomfattande, sanna och fantastiska
verkligheten som döljer sig bakom det stora skådespelet. Vad Daniel Urwind gör genom
att synliggöra det osynliga är att han skapar en värld där en osynlig människa som han
själv kan leva.
Föreställningen av ett allomfattande universum utgör en utmärkt grogrund för ett
analogitänkande, d.v.s. ett tänkande som sammanlänkas av korrespondenser, samband
och likheter mellan skilda företeelser. Carpelans poetiska universum är dialektiskt
195