Avaa tiedosto - Doria

denna fråga, men deras fascination för tillvarons minsta detaljer och nyanser visar sig
även i en närmast outsinlig upptäckar- och samlarlust. För alla tre kan man använda de
två liknelser som förekommit tidigare i min avhandling, nämligen författaren som en
”seismograf” eller ”kartograf” inför tillvaron. En god karta liksom en god författare
avbildar samtidigt varje väsentlig detalj och ger en helhetsbild av världen. Vad man kan
säga är att både Proust, Perec och Carpelan upptäcker är att tillvaron är präglad av ett
fundament mönster: platsen.
180
Schwitters och collaget
Den konstnärliga släktskapen mellan Kurt Schwitters och Bo Carpelan kommer till
uttryck på flera plan, inte minst i uppfattningen av konstverket som en oavslutad process,
ett dagligt byggnadsprojekt. Hos båda framstår konstverket som en dröm om en
skulptural och tredimensionell, svävande och växande gestalt, ett slags mikrokosmos med
egen identitet. Fascination för Schwitters assemblage Merzbau uppvisar Carpelan inte bara
i radiohörspelet ”Schwitters” – den sista dadaisten – ett konstnärsöde” från år 1971 utan
även i Urwind. 691
Fr.o.m. 1923 ägnade Schwitters i stort sett hela sitt konstnärskap åt Merzbau. Han
påbörjade bygget tre gånger inne i sitt hem. Den första gången i Hannover, därefter i
Norge 1937 och slutligen i exil i England år 1947. Den första versionen i Hannover
förstördes i en flygräd av de allierade. Det andra bygget förstördes i en eldsvåda. Merzbau
i Hannover var en organiskt konstruerad arkitektonisk skapelse av tredimensionella
former, späckade av ting, vardagsföremål, ett slags hittegods ur tillvaron.
Vad som utmärkte Merzbau var dess organiskt-dynamiska natur samt dess karaktär av
Gesamtkunstwerk, allkonstverk. 692 Merzbau är syntetisk och kan inte avgränsas inom en
konstart; frågan är om den ens kan avgränsas som konst. Merzbau var som ett organiskt
dockhem i förvandling, ett i sina detaljer närmast oändligt assemblage som Schwitters
kompletterade och förändrade och som växte och slutligen framstod som ett
arkitektoniskt mikrokosmos med talrika grottor, geometriska strukturer och små prylar. I
en passage i sitt hörspel om Schwitters har Carpelan lagt följande ord i munnen på
Schwitters, som talar om sitt Merzbau:
Min katedral växer som en storstad – om ett föremål passar in i helheten så limmar
jag dit det. Så uppstår dalar, klyftor, berg – och de små lamporna ger mitt vindhus
ett intryck av overklig, upplyst – 693
I en annan replik beskriver Carpelans ”Schwitters” sitt Merzbau enligt följande:
Mina rum lever, ofta långt borta. Nära mig rör det sig, faller tingen genom
vardagssysslorna som stjärnskott. Cigarettaskar. Inträdesbiljetter.
Tidningsannonser. Snören. Paketpinnar. Tändsticksetiketter. Frimärken. Bokstäver.
Siffror. Numror, skyltar, fotografier, tygbitar, träbitar, porslinsbitar, glasskärvor,
knappar, tapeter! Ja! Hjulekrar, spelkort, mynt! Allt, allt är ljuscentra! Allt slår mig
för ögonen. Lyssna! Se! Här är en hårnål som ett pennstreck, ett smårgåspapper
[sic], en lasur i konstverket, livets jättelika collage – titta! 694
Både uttrycken ”vindhus” och ”livets jättelika collage” kan läsas som beskrivningar av
romanen Urwind. ”Schwitters” ord framstår som ett metapoetiskt uttalande av Carpelan.
Det följer ett typiskt mönster: När Carpelan beskriver andras konstnärskap tenderar han