Avaa tiedosto - Doria

Utvidgar man metonymin blir det slutna fönstret en bild för det slutna ögat och det
öppna fönstret en bild för det öppna ögat. Metonymiskt sett blir fönstret en gränsmarkör
för förhållandet mellan människan och omvärlden. Det är förhållandet mellan ordet och
tinget, mellan språket, människan och världen. Människan framstår som en byggnad. Att
öppna ett fönster framstår som att komma ut ur sig själv, att kommunicera. Men i
Carpelans universum fullbordas öppenhetens ideal aldrig totalt eftersom behovet av ett
utanförskap och ett skyddat utrymme är så starkt. Att totalt komma ut ur sin byggnad
vore att riskera att bli genomskådad.
146
En arkitektur i vardande
Mot bakgrund av det föregående är det förståeligt att en av nycklarna till formen och
egenarten i Urwinds arkitektoniska universum är protagonisten Daniel Urwinds blick.
Han är verkets fokalisator – en fantiserande, erinrande och reflekterande sinnesreceptor.
Det är via honom den fenomenologiskt präglade världen presenteras för läsaren. Daniel
Urwind ställs genomgående inför skeenden och får uppmaningar i romanen. ”Ett fönster
slås upp, en välbekant röst ropar: Daniel! Vad har du för dig? Kom upp!” 566 Alla sådana
uppmaningar som riktas till Daniel Urwind gäller implicit även läsaren eftersom Daniel
Urwind är ett slags ställföreträdande skapare. Det är via hans funktion som en implicit
repoussoirfigur denna arkitektoniskt utformade poesins plats får potential att emanera
hos läsaren. Läsaren företräds i princip av hans hustru Maria som är mottagare av Daniel
Urwinds rapporter. Maria representerar en norm, den misstrodda vetenskapen. Det är
tänkbart att dessa ställföreträdarskap förkroppsligas i protagonistens initialer D.U. Det
här innebär att det är läsaren – som liksom en musiker framför ett partitur – framför eller
skapar formen på Urwind.
Ställer man samman arkitekturen (en byggnad) och Daniel Urwinds exceptionella
seende avtecknas de dialektiska koordinaterna synligt-osynligt. Denna dikotomi ger en
rad andra begrepp vid handen, inte minst en serie handlingar: söka, upptäcka, synliggöra.
Sökandet är präglat av både nyfikenhet och fantasi. Det är svårt att skilja åt uppfinning
och upptäckt, liksom skapande och sökande, erinring och fantasi. Alla själsliga rörelser är
sammanflätade i kreativitetens och skapandets namn. I en arkitektur där rymden
avgränsas av väggar, tak och golv och där öppningar utgörs av dörrar och fönster möts
blicken av såväl öppningar som hinder. Det finns många dörrar bakom vilka Daniel
Urwind endast möter det oförklarliga. Detta är en orubblig gräns i Carpelans topografiska
diktning som balanserar mellan att avslöja och beslöja, meddela och undanhålla, mellan
klarhet och mystifiering.
I en arkitektonisk topografi som konstitueras av ett exceptionellt seende eller en blick
som kan se det osynliga blir inte bara fönstret utan även dörren en gränsmarkör med
särskild betydelse. Där människor rör sig över trösklar, genom ingångar och utgångar
uppstår djupdimensioner: Man kan knacka på, stiga över tröskeln, gå in i tamburen,
vardagsrummet, sovrummet, man kan träffa invånare eller stöta på spår av invånare, man
kan dessutom öppna skåpdörrar, titta bakom tavlor och gå allt djupare in i lägenheter.
Dörren framstår då inte bara som en djupmarkör mellan exteriör och interiör, mellan
innanför och utanför, utan även mellan yta och djup. När en person som förkroppsligar
ett exceptionellt seende stiger över tröskeln och rör sig utifrån in synliggörs vägen från
det ytliga mot det djupa, från det bekanta mot det främmande och från det synliga mot
det osynliga. I all sin enkelhet blir alltså rörelsen över tröskeln, genom exteriören inåt en
sinnebild för en hel poetik där ”vägen till det osynliga” med Carpelans ord ”går via det
synliga”. 567