Avaa tiedosto - Doria

110
Där analogierna uppstår
Att det råder ett intimt förbund mellan människan och hennes omvärld i Carpelans
författarskap har recensenter och kommentatorer genomgående lagt märke till. 424 Ett
utmärkande drag i dessa kommentarer är att förhållandet mellan människan och hennes
omvärld är svårt att få grepp om. Då Viveka Heyman anmäler Landskapets förvandlingar i
Arbetaren den 11.12.1957 inleder hon sin recension med följande utförligare reflektion:
Det var en gång en professor i filosofi, som brukade förbrylla sina tentander genom
att fråga dem: ’Är kakelugnen därborta inom eller utom mig?’ Det rätta svaret ansåg
professorn, var att kakelugnen var inuti honom, för om det verkligen fanns någon
kakelugn kunde man inte veta; det enda man verkligen visste var att professorn
hade en föreställning om kakelugnen. / Senare tiders professorer i filosofi anser det
där är fel och frågar numera inte studenterna så. Men man får ofrivilligt den
berömda kakelugnen i tankarna när man läser en diktsamling som Landskapets
förvandlingar av Bo Carpelan […]. / Är de landskap som Carpelan diktar över inom
eller utom honom? / Man kan naturligtvis svara en gång för alla att de är inom
honom, liksom de är hos alla skalder; ty deras dikter handlar ju alltid om vad de
känner inför ett träd, ett hav, en månskensnatt, inte om trädet eller havet själva. Men
när det gäller andra skalder kan man ha en tydlig förnimmelse att de återger ett
landskap som de har sett där och där med sina lekamliga ögon; eller man kan lika
tydligt känna att de rör sig i ett landskap, som de helt har diktat upp. Carpelan
glider mellan dessa två […]. 425
Det är lätt att förhålla sig kritiskt till Heymans formuleringar – t.ex. hennes övertygelse
om vad dikter ”ju alltid handlar om” – men det faktum att hon för detta resonemang
kring topografins natur visar tydligt att Carpelans sätt att framställa verklighet väcker
huvudbry. Utgående från Heymans reflektion framstår Carpelans landskap som en fråga
om mimesis: Hur förhåller sig Carpelans diktkonst egentligen till en förmodad
sinnevärld?
Viveka Heymans resonemang är träffande av tre anledningar. För det första för att hon
överhuvudtaget identifierar en problematik som berör förhållandet mellan det yttre och
det inre i Carpelans diktning. För det andra för att hennes osäkerhet visar att förhållandet
är ogripbart och närmast omöjligt att fastställa på en dikotomisk skala mellan inre-yttre
och sett-diktat. För det tredje ger Heymans slutsats om att Carpelan glider mellan dessa
en påminnelse till den läsare som försöker nagla fast topografin om att den är dynamisk.
En diktare har ingen skyldighet att vara konsekvent.
Att Carpelan försöker skapa transparens mellan ordet och tinget och flätar samman
jag/subjekt och landskap/objekt i sitt författarskap är på inget sätt unikt.
Sammanflätningar och upplösningar av dikotomier som inre/yttre, ande/materia,
subjekt/objekt hör till lyriskt allmängods fr.o.m. romantiken. I inledningen till Poets of
Reality konstaterar J. Hillis Miller att den typiska romantiska bilden hos t.ex. Wordsworth,
Keats och Coleridge innebär olika slags försök att förena jag/subjekt och ting/objekt. 426
Också Kjell Espmark förankrar i Själen i bild förbundet mellan själ och landskap i
romantiken. 427 Han konstaterar att sammanflätningen även finns hos Dante och
Shakespeare och framförallt Baudelaire, men påpekar ändå att romantiken är den främsta
källan för senare sammanflätningar av själ och landskap. 428
Trots att Carpelan i slutet av 1960-talet införlivar stadens arkitektur i sin diktkonst
förblir topografins grundläggande ontologi naturbunden. Det är ur naturen, ur dess
element och skiftningar, ur dagens och årstidernas förlopp Carpelan formulerar den
grundläggande ontologin i sin diktning. I en passage i Urwind heter det: ”Naturen, det
största av rum, leder oss till friheten. Genesis, skapelsen, ursprunget finns där.” 429