Avaa tiedosto - Doria

svala dagen och de därpå följande verken i hans bruk av bilden. 1950-tals samlingarna Minus sju (1952), Objekt
för ord (1954) och Landskapets förvandlingar (1957) representerar, konstaterar hon, ett mellanskede som både
stöder sig på det gamla och söker efter nya uttryck. Hollsten sammanfattar den förändring som äger rum som
en accentuerad förenkling och konkretion i Carpelans bildspråk. Denna förändring märks inte minst i att
Carpelan börjar ta modell av bildens funktionssätt i sitt skrivande: ”Carpelanin kuvakieltä tarkasteltaessa on
otettava huomioon hänen lyriikassaan tapahtuva murros, joka koskee ennen muuta kuvan käyttöä. Kuvan
suhteen Carpelanin kolme ensimmäistä kokoelmaa eroavat radikaalilla tavalla Den svala dagen-kokoelmasta
(1961) ja sen jälkeisistä kokoelmista.” Hollsten, 2004, s. 42. [”Då man begrundar Carpelans bildspråk gäller det
att ta i betraktande det skifte som äger rum i hans lyrik och som framförallt gäller bruket av bilden.
Beträffande bilden skiljer sig Carpelans tre första samlingar på ett radikalt sätt från Den svala dagen (1961) och
de därpå följande samlingarna.”, min övers.]
227 ”Hur ikoniserar man en text, hur gör man den till en bild, till något bildliknande?”, frågar sig Sixten
Ringbom och svarar: ”En bild – och här är det fråga om en stillbild, inte rörliga bildmedia – är en statisk
återgivning av sakernas tillstånd ett givet ögonblick. Bilden registrerar inte ett tidsförlopp och återger därför
inte någon förändring eller utveckling i tiden. I språket uttrycks tid och förändring genom verb, verb böjda i
tempus, vid behov förtydligade med adverb. Alltså lämna bort verb och adverb, och du är ren ett stycke på
väg mot en språklig konstruktion med vissa av bildens kännetecken.” Ringbom, 1993, s. 117f. Hollsten, 2004,
s. 170.
228 Carpelan, ”Lyriskt mellanbokslut”, Horisont 2/1979, s. 28.
229 Ibid.
230 Samma process kommer även till uttryck i följande dikt ur Den svala dagen: ”Dagen öppnas,/fåglar sväva
över vattnet,/ett moln rör sig förbi/och jag återupptar mitt verk/att av två ord/återvinna ett.” Carpelan,
1961, s. 47.
231 Alex Preminger m.fl. (red.), The New Princeton Encyclopedia of Poetry and Poetics 1993, s. 295.
232 ”Ikonoklasm”, bildstrid, av grekiskans eikon (bild, avbild) och klastes (person som bryter sönder) av klao
(bryta sönder). Begreppet används t.ex. om rensningen av bilder i kyrkan under reformationen.
233 la Cour, 1948/1955, s. 7.
234 Kjell Espmark, Själen i bild. En huvudlinje i modern svensk poesi 1977, s. 258.
235 Laitinen, 1958, s. 205f.
236 Ibid.
237 Hollsten, 2004, s. 164f.
238 Ibid., s. 153. I diskussionen kom bl.a. Tuomas Anhava och Kai Laitinen med centrala inlägg.
239 Preminger m.fl. (red.), 1993, s. 574. Inspirerad av T.E. Hulme uppställer Ezra Pound, en av imagismens
pionjärer i texten ”A Retrospect” (1913), ett imagistiskt ”manifest”, den ideala imagistiska dikten med bl.a.
följande imperativ: ”Direct treatment of the ’thing’ whether subjective or objective.”, ”Use no superfluous
word, no adjective which does not reveal something.”, ”Don’t use such an expression as ’dim lands of peace’.
It dulls the image. It mixes an abstraction with the concrete. It comes from the writer’s not realizing that the
natural object is always the adequate symbol.”, ”Go in fear of abstractions.”, ”Use either no ornament or good
ornament.”, Ezra Pound, ”A Retrospect”, Literary Essays of Ezra Pound 1954, red. T.S. Eliot, s. 3f.
240 Carpelan, 1960, s. 74. Se även Hollsten, 2004, s. 93, 94, 165.
241 Carpelan, 1961, s. 49.
242 Lund, 1982, s. 53.
243 Ibid.
244 Carpelan, 1954, s. 45.
245 Göran Schildt, Paul Cézannes personlighet och konst 1947 [Akad. avh.], s. 175f.
246 Per Edström och Pentti Piha, Rum och teater 1976, s. 54.
247 Nykvist, 2002, s. 24 f., Jesper Svenbro, ”Mimopoeia. Anteckningar kring ett imaginärt tärningskast”,
Tärningskastet 6, 1980, s. 13–22.
248 Jfr: ”Diktaren som magiker och trollkarl: ur sina fickor trollar han fram: en nyckelknippa, en näsduk, en
kam, och ur sin hatt ett hårstrå – kanske ur Berenikes hår.” Carpelan, Bo, ”Anteckningar i poetik” 1964, SLSA
919.2.4., s. 45.
249 Tuan, 1977, s. 146.
250 Cresswell, 2004, s. 11.
251 Ibid.
252 ”The central goal of ekphrastic hope might be called ’the overcoming of otherness.’ Ekphrastic poetry is the
genre in which texts encounter their own semiotic ”others”, those rival, alien modes of representation called
the visual, graphic, plastic, or ’spatial’ arts. The ’scientific’ terms of this otherness are the familiar oppositions
of semiotics: symbolic and iconic representation; conventional and natural signs; temporal and spatial modes;
visual and aural media.” Mitchell, Picture Theory 1994, s. 156f. Se även Mitchell, 1986, s. 3.
253 Carpelan, ”Mitt Helsingfors” i Helsingfors 1979, red. Matti I. Pitkänen.
254 Carpelan, Anders i stan 1962, s. 6.
214