Avaa tiedosto - Doria

92
II
”Diktens skyddsrum”
– aspekter av en plats
Hela sitt liv hade han fotograferat. Han tog bilder av alldagliga ting och situationer,
av familjen, av rummen de bodde i, av trädgården, av människor på besök, av
barnens lekar, av sin älskade hustrus ansikte, av landskap. Men det var vardagens
föremål som han helst fotograferade: ett bröd, en kniv, en vas, en fiskhåv på en
vägg, en askkopp på ett fönsterbräde, ett par vintervantar i snön. Klara, rediga,
lugna bilder. En tillbringare med mjölk, en reflex av sol över golvet, hustrun läsande
en bok med huvudet stött i händerna, allt detta var nog för att få honom att småle.
Han framkallade bilderna själv. Han visste att de skulle leva kvar sedan han dött, att
han fångat något oförklarligt, något unikt. Så var livet. Väntade man sig inte för
mycket av det rymde det en oanad rikedom, något människovärdigt och snabbt
flyende som fanns där i hans bilder. En dag skulle de betraktas av någon expert som
förstod vad han velat säga med dem och genom dem, och han skulle få upprättelse.
Kunde han fånga både förgrund och bakgrund med samma klarhet som de gamla
klassikerna från 1800-talet så hade bevisat något [sic] – vad, det visste han inte.
Bo Carpelan, Jag minns att jag drömde (1979, s. 128f.)
Betoningen av tillvarons och diktens rumslighet i Bo Carpelans författarskap framstår
som en enskild – definitivt inte noggrant avgränsad, men urskiljbar – tonvikt i ett polyfont
men ändå ytterst enhetligt författarskap. För att använda en hantverkarmetaforik kan
man säga att den rumsliga betoningen medför en specifik uppsättning verktyg i en rätt
omfångsrik verktygslåda som även innehåller verktyg för andra ändamål. Betoningen ger
upphov till en metaforik som bottnar i ett analogitänkande. Både dikten och människan
kan framstå som byggnader och rum.
Det som är utmärkande för den rumsliga betoningen i Carpelans författarskap är dess
genererande karaktär. Enskilda utpräglat rumsliga scheman förvandlas, ger upphov till
besläktade scheman och smälter ihop med andra scheman. Det som sker med tiden är att
Carpelan genom att generera arkitektoniska bilder skriver in sig i den tradition som Ellen
Eve Frank kallat den litterära arkitekturens tradition. De författarskap Ellen Eve Frank
inordnar under denna beteckning är Gerald Manley Hopkins, Henry James, Walter
Horatio Pater och Marcel Proust. Hon skriver:
Pater coins the term literary architecture; Hopkins uses architectural terms and
concepts to describe and make his poetry; Proust constructs A la recherche du temps
perdu as a Gothic cathedral, and James writes inside and about a house (-space) of
fiction. The architecture of these writers is not just an analogue taken-up but a
process for generating a whole range of analogues. 368