Avaa tiedosto - Doria

efinner sig och rör på sig. Att varsebli tinget är inte nog. För att kunna uppleva sig själv i
världen måste man också lära sig varsebli rymden som omger en. Det är varseblivningen
av rymden som ger världen volym och sätter tingen i förhållande varandra. Känslan för
rummet, sense of space medför grundläggande koordinater till hur världen är funtad:
Företeelser framstår bl.a. som närbelägna, avlägsna, trånga och rymliga.
Upplevelsen är fullständigt sinnlig och därför svår att få grepp om med tanken.
Upplevelsen åskådliggör det verbala språkets begränsningar då det närmar sig det
sinnliga. För att verkligen uppleva rummet – temperaturen, luften, rymden, avstånden,
kroppens tyngd i rummet, materialet man sitter på, sin position i förhållande till väggarna
o.s.v. – måste man på ett paradoxalt sätt både frigöra sig från sitt medvetande och
samtidigt noggrant registrera upplevelsen. I en sådan upplevelse står kroppen med alla
dess sinnen i världens centrum.
116
*
I inledningen till Själen i bild nämner Kjell Espmark i en passage om olika möjligheter att
beskriva själstillstånd ett fall som han kallar dubbelexponering. Det innebär att diktaren
skapar ett själslandskap – le paysage d’âme – som både kan läsas som ett själslandskap och
som ett stycke verklig geografi. 458 I den ovan citerade dikten framställer Carpelan å ena
sidan ett arkitektoniskt rum och å andra sidan den sinnligt-emotionella upplevelsen av
detta rum. Därutöver har framställningen en tidsdimension. Dikten är egentligen en
iscensättning av ett minne av en upplevelse.
Begreppet ”dubbelexponering” är problematiskt eftersom det manar fram en
dubbelhet där dikotomin inre-yttre egentligen är upplöst i upplevelsens namn. Det visar
att tolkningen p.g.a. de konventionella begrepp vi ständigt använder oss av spjälkar upp
den enhetsupplevelse som framställs. Eftersom det finns en konflikt mellan diktens
”tänkande” och tolkarens tänkande formar sig en läsart som försöker förstå sig på
topografin genom att nysta upp den i dikotomier som missledande. Dubbelheten
åskådliggör ändå en dold dikotomi som liksom begreppsparen ord och ting och tid och
rum konstituerar ett rationellt sätt att tala om tillvaron. Diktens topografi låter sig läsas i
ljuset av Edward S. Caseys betoning av platsen som en dekonstruktiv smältdegel som
sammanför binära kategorier som subjekt-objekt, jaget-den andre, form- innehåll, kroppsjäl,
inre-yttre, varseblivning-fantasi (och minne), natur-kultur och tid-rum. 459 I mötet med
en utpräglad rumsupplevelse blir kategorierna omöjliga att skilja åt.
Vad som är viktigt att notera i mötet med dessa rumsupplevelser är det faktum att de
förutom sina retoriska, ontologiska och tematiska aspekter pekar på inget mer enkelt och
ändå så svårfångat som det konkreta rummet vi lever i. Det är särskilt viktigt att påpeka
detta i en litteraturvetenskaplig avhandling eftersom litteraturvetare tenderar att t.ex.
betrakta byggnader som metaforer för någonting annat snarare än byggnader. 460
Rumstablån i den ovanciterade dikten har ett sammanflätat fundament och kan
benämnas med fenomenologen Otto Friedrich Bollnows terminologi som ett Erlebter
Raum, d.v.s. ett upplevt rum. 461 I Jan Bengtssons översättning förklaras ”det upplevda
rummet” som ”inget blott upplevt”, ”föreställt” eller ”inbillat”, utan något verkligt: det
verkliga konkreta rum som vårt liv utspelar sig i.” 462 Bollnow konstaterar att det upplevda
rummet bottnar i den konkreta relationen mellan människan och hennes omvärld. Det är
rummet så som det finns där för människan, men det är även det mänskliga förhållandet
till detta rum. Upplevelsen och rummet kan över huvud taget inte skiljas från varandra. 463
Bollnows föreställning där människan och förhållandet till rummet inte kan skiljas från
varandra utgör fenomenologins grundtanke om att subjekt och objekt i sista hand är
sammanlänkade i upplevelsens namn. Carpelan, vars diktning är dialektisk till sin natur