Avaa tiedosto - Doria

en omedelbarhet och autenticitet bygger Carpelans ”öppenhet” på det Bengt Kristensson
Uggla kallar ”myten om omedelbarheten”. 174 Det är en vanlig om än fortfarande livaktig
föreställning från början av 1900-talet som skärskådats, dekonstruerats och nedmonterats
av filosofer under 1900-talets andra hälft. 175
Ett exempel på en text som nedmonterar omedelbarhet är Arne Melbergs essä
”Learning to see” (2002). 176 I den skisserar Melberg upp en beskrivning och kritik av en
modernistisk tradition som har direkt anknytning till frågan om det konkreta tinget och
föreställningen om det exceptionellt öppna seendet hos Carpelan. Melberg konstaterar att
såväl Cézanne, Nietzsche och Rilke alla deklarerar en liknande uppmaning. I Nietzsches
formulering från 1881 handlar uppmaningen om ”att lära sig se tingen som de är”.
Melberg visar att de alla begrundar frågan om förhållandet mellan subjekt, seende och
ting och möjligheten att se tingen omedelbart. Precis som Carpelan.
Enligt Melbergs resonemang anammar fenomenologer som Heidegger, Husserl och
Merleau-Ponty detta ideal från Cézanne, Nietzsche, Rilke, och även från Hölderlin.
Fenomenologerna gör det utan att ifrågasätta idealet. Både konstnärerna och filosoferna
kommer alltså att ta till sig samma grundproblematik: Att se tingen som vi är vana vid att
se dem innebär att inte se någonting alls, man måste lära sig se. 177 Det att
fenomenologerna anammar föreställningen om ett omedelbart ”rent” seende kritiklöst ger
upphov till Melbergs kritiska reflektion:
My impression is therefore that the philosophers rather uncritically adopt a figure of
thought with a long history: the artist as naively unreflected and therefore, like the
child or the creature, closer to an originary truth than those thinkers who have been
through the fall of reflexion. The philosophers therefore need the poets and the artist
as their others; they need them to say something about what they themselves are
not. 178
Även Carpelan anammar omedelbarhetens ideal utan att åtminstone explicit ifrågasätta
det. Även Carpelans poetik inbegriper en föreställning om den Andre, d.ä. personer med
en exceptionell öppenhet – barn, livserfarna gamlingar, ”primitiva”, särlingar, diktare och
konstnärer – och att dessa kan synliggöra världen för dem som vill lära sig att se. I Urwind
där Carpelan på flera plan tematiserar seendet kontrasterar han genomgående olika
varseblivningssätt mot varandra. Om man läser dessa kontrasteringar i ljuset av den
tidigare citerade zen-liknelsen framgår det att ”mannen” som vill lära sig se berget som
berg, vattnet som vatten och trädet som träd bl.a. använder sig av ”män som ingenting
vet” som sina läromästare. Här råder tidstypiska stereotypa föreställningar, särskilt då
Carpelan nämner ”den primitiva vilden” som läromästare i seendets skola i artikeln ”Dikt
och verklighet”. 179 De som Carpelan nämner som representanter för det öppna
åskådliggör en modernitetskritisk ådra i Carpelans diktning. Det finns en idéhistorisk
släktskap mellan Carpelans ”primitiva vilde” och Rousseaus 1700-tals begrepp den ädle
vilden. Liksom den lockelse zen-liknelsen om trädet, berget och vattnet utövar på
Carpelan representerar ”vilden” den Andre, ett alternativ till en rationell västerländsk
norm och livsåskådning.
Man kan säga att detta naiva förhållningssätt till världen innebär en föreställning om
att det faktiskt är möjligt att uppnå eller inneha ett från kultur och kunskap frigjort,
obefläckat och omedelbart förhållningssätt till världen. Idealet är bestående hos Carpelan,
exempelvis i Urwind över 30 år senare heter det: ”Ibland förefaller det mig, som om blott
barnen, de galna, de primitiva, kan se in i den öppna naturen.” 180 Det är mot bakgrund av
detta ideal som också någonting av det taoistiska eller zen-buddhistiska inslaget i
Carpelans diktkonst låter sig förstås.
47