Avaa tiedosto - Doria

Den implicita invit in i målningarnas tredimensionella interiörer som Carpelan låter sig
ryckas med av och tar fasta på är relevant. Målningarna lockar till ett inlevelsefullt
fantiserande. Genom inlevelsen i relationen mellan betraktaren och det betraktade kan
bildens liksom diktens arkitektoniska universum öppnas. I ”Vid betraktandet av några
flamländska mästare” ligger fokus nästan genomgående på en rad rumsliga iakttagelser,
på perspektiv, det inre, det yttre, närhet och distans.
Bland alla de recensenter som under åren läst och kommenterat Carpelans diktning
framstår Rabbe Enckell i särskilt ljus eftersom det råder en samstämmighet mellan hans
egen poetik och Carpelans. Denna samstämmighet ger upphov till ett träffsäkert gehör.
Angående Den svala dagen kom ut 1961 gör Rabbe Enckell följande notering:
58
Hans lyrik har skänkt finlandssvensk dikt en ny ton av vibrerande fjärrklang:
symbol och verklighetsfragment, den inre och den yttre världen är flätade till en
samtonande uttrycksskala utan särskiljande register. Hans lyrik rör sig med centrala
symboler, såsom träd, afton, svalka, gryning, över huvud med sådant som betecknar
avstånd eller närhet. De centrala orden mäter nästan alltid upp tid och rymd och
placerar betraktaren och det betraktade i ett inbördes förhållande till varandra. 223
Enckell lyfter fram flera aspekter som kännetecknar den rumsliga betoningen. Å ena sidan
lyfter han fram det samverkande förhållandet mellan det inre och det yttre, å andra sidan
pekar han på att de bilder och symboler som Carpelan tyr sig till är sådana som betecknar
”närhet eller avstånd”. Bildspråket ”mäter nästan alltid upp tid och rymd”, skriver
Enckell och fortsätter med att peka på att betraktaren och det betraktade placeras i
förhållande till varandra i Carpelans diktkonst. Rabbe Enckells karaktäristik åskådliggör
även det faktum att det finns rikligt med adverb och särskilt deiktiska markörer –
framförallt ”här” och ”där” – i Carpelans författarskap. Det är med hjälp av deiktiska
koordinater Carpelan tenderar att markera distans, glidningar mellan avstånd och närhet
– mellan betraktaren och det betraktade, jag och ting, subjekt och objekt, mellan här och nu
och där och då i sin rumsliga diktkonst. Distansen mellan två punkter skapar rummet,
rymden omkring ett skeende och uttrycker ofta den särpräglade känsla för rymd
Carpelan odlar i sitt författarskap.
Det måste poängteras att dikter som ”Vid betraktandet av några flamländska mästare”
där interiören med sina implicita väggar, golv och tak som inramande och
konturskapande effekter är mycket ovanliga i Carpelans författarskap ända till slutet av
1960-talet. Framförallt framställer Carpelan nämligen naturlandskap och inte interiörer
eller scener ur den byggda miljön i detta skede av sitt författarskap. Det finns även en
annan avgörande skillnad mellan bildframställningen i denna dikt och
bildframställningen i Carpelans senare diktkonst. I denna dikt är de flamländska
mästarna delvis dolda i en implicit kännedom hos diktjaget. Vad Carpelan under 1960talet
börjar ägna mer kraft åt är en klarare och enklare bild framställd med hänsyn till
läsaren. Man kan säga att Carpelans dikt blir mer social. Det är egentligen först under
1960-talet Carpelan lär sig bruket av enargeia och börjar framställa ting och rum så att
läsaren kan få ett intryck av att ha de beskrivna föremålen framför sina ögon.
Mot det enkla och avskalade
Det har varit kutym att betona att Carpelan funnit ett nytt uttryckssätt år 1961. Det nya
uttryckssättet har lokaliserats till diktsamlingen Den svala dagen. Samlingen utkom efter
två genremässiga expansioner i författarskapet, barnboken Anders på ön och
doktorsavhandlingen om Björlings diktning. Carpelan har också själv påpekat att han