Avaa tiedosto - Doria

Mina minnens landskap är uppbyggt, dels av cement och asfalt, dels av grönska och
vatten. Över bakgårdarna där de ligger, som fotografiska negativ lagda på varandra,
faller regn eller snö. Över sommarlovslandskapen strålar en evig morgonsol. De
mörka rummen från bakgårdarna rymmer uppflammande och åter slocknande
minnen, som blixtlikt belyser ett bord, en säng, några stolar, två människor i samtal
framför ett öppet fönster. Människor och ting får i dessa minnen sin betydelse för att
de är få och därför viktiga. Barndomens somrar åter är fyllda av ljusdunkel,
frihetsmöjligheter, äventyr. Där, i barndomen, fanns ju kärnan till det som vi blev –
eller trodde oss bliva. 309
Längre fram i artikeln konstaterar Carpelan: ”Bakgård och sommarö: de eviga
replipunkterna, finrummen trots allt i mitt ordbygge.” Carpelan sammanför barndomen
(tiden) och miljöerna (rummet) i en föreställning om ett ursprung. 310 Trots att de två
miljöerna jämställs spelar bakgården utan tvekan en tydligare roll som ursprung. Det är
bakgården som med hans egen formulering fungerar som ”kärna till det som vi blev” i
hans författarskap. Det är för att det är vardagens och inte semesterns locus i Carpelans
diktning: det är vardagen, rutinerna, vanorna – inte de exceptionella och spektakulära
händelserna – som formar människan i hans poetiska universum.
Som en vändpunkt i tiden, som ett uttryck för en längtan och en viss ordning
aktualiserar Gården frågan om ursprung. Diktsamlingen visar att när man begrundar
frågan om vem man är och varför man är den man är, d.v.s. frågan om sitt ursprung är
det i regel i barndomen man söker svaret. Efter Gården kan man finna formuleringar i stil
med ”Utan rötter lever inget träd” och ”Barndomen, det är utgångspunkten” i Carpelans
texter. 311 En metaforik med uttryck som syftar på ett ursprung i stil med ”rot”, ”kärna”,
”källa” och ”utgångspunkt” förstärks i slutet av 1960-talet vilket inte minst märks i ett
namn som Daniel Urwind och i andra uttryck med förleden ”ur”. Det är enligt detta
mytologiserande mönster Carpelan i essän ”I poesins rum” (1991) talar om barndomen
som ”urrummet” och ”urkällan” liksom han i Urwind låter Daniel Urwind söka alltings
utgångspunkt och hamnar i ett ”urrum” som starkt påminner om hans egna
barndomsgårdar. 312
Läser man denna betoning av platsen och hemmet som ett ursprung utgående från den
diskussion om vad platser är och vad som konstituerar platser som pågått sedan 1970talet
framstår liknande värderingar bakom Carpelans ”Gården” som hos
humangeograferna Edward Relph, Yi-Fu Tuan eller fenomenologen-filosofen Gaston
Bachelard. Hos dessa är hemmet platsen framom andra. Relph som grundar sin platsteori
på Martin Heideggers platsförankrade filosofi konstaterar att ha rötter i en plats innebär
att ha en trygg punkt varifrån man kan betrakta världen. 313 En fundamental andlig och
psykisk anknytning till ett partikulärt ställe möjliggör en rotfast och trygg jagbild i
förhållande till världen och dess saker och ting. 314 I ljuset av senare platsteorier, t.ex. Tim
Cresswells, David Harveys och Doreen Masseys mer kritiska teorier framstår Carpelans
gårdsmiljö mer som upplevelsen och konstruktionen av ett ursprung än en bestämd
punkt i geografin.
*
”Gården” eller ”bakgården” förekommer sporadiskt redan före 1960-talet. Det är som jag
redan nämnt i det föregående kapitlet i barnboken Anders i stan och i diktsamlingen 73
dikter den börjar framträda i detalj. Dess centrala position i författarskapet bildas
framförallt i Gården men diktsamlingen sammanfaller även tidsmässigt med två andra
projekt där Carpelan framställer liknande ankomster till sin barndoms gård.
77