Avaa tiedosto - Doria

verkligheten dess mångbottnade och dynamiska egenart. För att kunna uppfatta
verkligheten måste man alltså göra sig fri från abstrakta begrepp.
I sin föreläsning argumenterar Carpelan för sin ståndpunkt bl.a. med det av Björling
hämtade begreppet ”glömska”. Han anknyter då till Björlings programförklaring i Poeter
om poesi (1947) där Björling ställer sig kritisk till ”det spänt medvetna” och i stället
förespråkar ”en oavsiktlighet” och en målmedvetenhet som är ”glömsk och
omedveten”. 170 Utgående från en närmast analog föreställning hos Paul la Cour i
Fragmenter af en Dagbog utvecklar Carpelan en vision om att diktaren inte bara ska
ignorera ”fakta och orsaker” utan även glömma sig själv, sin självupptagenhet, sitt
medvetande och sin dikt då han skapar. 171 Glömskan kommer främst till uttryck i en
strävan att göra sig fri och nå en tidlös och mer omfattande dimension, med Carpelans
ord: ”ett större och rikare sammanhang.” 172
Carpelans formuleringar motsvarar J. Hillis Millers uppfattning om att människan
måste upphöra att regera över tingen och stiga ”barfotad in i verkligheten” för att kunna
nå ett nytt och meningsbärande sammanhang. Det är skäl att betona att denna
genomgående tro på en sammansmältning med den konkreta verkligheten och det större
och rikare sammanhanget ständigt fungerar dialektiskt med en misstro mot sådant som
hindrar en från att se. Hos Carpelan visar sig misstron i en sammanvävning av glömskan,
öppenheten, den negativa förmågan med en kritik av entydiga begreppsbestämningar.
Han skriver bestämt:
46
Glömskan, vilan i det osäkra förmår genom sin öppenhet samla vad en rationellt
inriktad kritik ofta skilt åt i skilda fack: form och innehåll, klassicism och romantik,
objektivt och subjektivt, tanke och känsla. Vad Keats negativa kapacitet framförallt
är negativ emot är de entydiga begreppsbestämningarna. 173
Kritiken mot uppspjälkande och entydiga begrepp ingår som en implicit kunskapskritisk
del i Carpelans poetik. Som en motreaktion mot en diskurs som slår fast och spjälkar upp
ska dikten upplösa begrepp, sammanföra världen och implicit övertyga läsaren om hur
världen egentligen är beskaffad.
Öppenhetens poetik arbetar mot abstraktion, entydighet och uppspjälkning och
handlar alltså i grunden om ett idealiskt eller ”öppet” förhållningssätt. Med öppet menas i
Carpelans fall ett intellektuellt öppet (frågande, tvivlande, sökande) och ett sinnligt öppet (att
se, att lyssna, att känna) förhållningssätt till världen. Öppenheten är en variant av
primitivism och ett lovtal till barnet – till naivitet, fantasi och en exceptionell
varseblivning. Barnet har en förmåga, en rikedom. Det är de ”öppna” ögonen, d.v.s.
tillgången till världen. Öppenheten innebär ett hypotetiskt tillstånd då ens medvetna jag
och inlärda verklighetsuppfattning upplöses och en omedelbar, omedveten och sinnlig,
”naiv” och samtidigt oförklarlig enhet med världen uppstår. Det är i visionens ögonblick
världen visar sig och rummet med alla dess möjligheter öppnar sig.
Detta anspråk för med sig flera frågeställningar: Är det möjligt att nå ett omedelbart
förhållande till världen? Hur ska man samtidigt lyckas fånga denna upplevelse i en dikt?
Hur ska man kunna ge dikten en estetisk utformning och samtidigt bevara
omedelbarheten i upplevelsen? Finns här en grundläggande motsättning?
*
De föreställningar om öppenhet som ett ideal som bildas under 1950-talet och som blir ett
bestående element i författarskapet är ett tidstypiskt drag som i efterhand visar sig ha en
utopisk prägel. Liksom surrealismens tro på drömmen och det undermedvetna,
föreställningar om att barn, urinvånare i främmande kulturer eller mentalpatienter bär på