Avaa tiedosto - Doria

prosaiska uttrycket (staden). Staden införlivas gradvis i Carpelans dikt, men den gör det
via andra genrer: prosadikten, barnboken, dramatiken och TV-filmen.
Staden är den modernistiska diktens mest kännetecknande topos, man kan även säga
att den är det vänsterorienterade 1960-talets ideologiskt korrekta topos. När Carpelan
införlivar staden i sitt författarskap gör han inte det som en Baudelaire och skickar ut sina
fiktiva gestalter och flanera i folkvimlet på metropolens boulevarder. Carpelans dikt- eller
romangestalter beger sig i princip aldrig in i stadens kärna, de håller sig i utkanterna, på
bakgårdarna och i de små lägenheterna. De befinner sig i hemmet, på gården eller i
biblioteket snarare än ute i den kommersiella stadskärnan. Ett undantag är Carpelans essä
”Mitt Helsingfors” i Helsinki – Helsingfors (1979). 253 I den målar han upp en bredare bild av
staden.
Anders i stan innefattar inte bara avsnitt där en sensibilitet för arkitektur framträder och
avsnitt med en riklig arkitektonisk metaforik utan även kortfattade replikskiften om vad
hus är och hurdana hus är. I det första kapitlet där Helsingforsstadsdelen Kronohagen,
Anders’ hemvist (även Bo Carpelans barndomsmiljö) introduceras undrar Anders bl.a.
varför det finns så mycket hus. 254 Hans mamma svarar: ”– Därför att folk ska ha nånstans
att bo[…].” En bit längre fram undrar Anders varför städerna förr var av trä och nu är av
sten. 255 Hans mamma svarar: ” – För att de ska hålla bättre.” Vid ett senare tillfälle går
Anders och hans kompis Jens ut på upptäcktsfärd för att se på hus och försöka finna det
vackraste huset. 256 Dessa exempel åskådliggör ingen arkitektonisk komplexitet, frågorna
är elementära och svaren likaså. Anmärkningsvärt är å ena sidan att boken vittnar om ett
intresse för den byggda omvärlden och å andra sidan att den medför en stadsmiljö i
Carpelans diktning.
Anders i stan inbegriper två skapande huvudpersoner, Anders och hans kompis Jens
som på varsitt sätt – den ena med såg, den andra med penna – är sysselsatta med att
skapa arkitektur. Av dessa två är Anders den lilla filosofen som funderar på husets väsen,
medan Jens, som ”tänker med sina händer” är den gåtfulla hantverkaren och
byggmästaren i verket. 257 Jens är en annorlunda pojke. Han skapar ett träslott och arbetar
på en hel stad. 258 Medan han sågar med sin lövsåg och bygger sin stad, ritar Anders hus.
Han plockar ofta fram sina kritor och ritar sommarstugor och andra hus. 259 Vid sidan av
en rad ordinära barnteckningar, ritar han också mot slutet av boken en märkligare bild: en
pojke som har ett litet fönster mitt på magen. Bilden kan karaktäriseras som surrealistisk.
Den påminner om Dalís, de Chiricos och Magrittes bildkonst och exemplifierar det
surrealistiska drag som ställvis finns hos Carpelan, inte minst i prosadiktsamlingen Minus
sju, kortprosasamlingen Jag minns att jag drömde (1979) och romanen Urwind. Två viktiga
influenser bakom denna surrealistiska aspekt av det arkitektoniska i Carpelans
författarskap är Winsor McCays serier om Lilla Nemo och Bruno Schultz författarskap
som Carpelan sporadiskt nämnt som förebilder. 260 Samtidigt förebådar bilden
sammansmältning av människa och arkitektur som i synnerhet från och med Gården är
återkommande i författarskapet.
Om arkitekturen i allmänhet framträder sporadiskt och obemärkt förutom i prosan
genom barnboken Anders i stan år 1962 måste det hävdas att det är i.o.m. samlingen 73
dikter som det arkitektoniska bildspråket gör sitt genombrott i Carpelans diktkonst. Det
framgår tydligt om man gör en arkitektonisk läsning av 73 dikter och, helt enkelt, fäster sig
vid förekomsten av tingliga och arkitektoniska markörer. Genom frekvensläsningen
framträder fragment av en urban och arkitektonisk värld – konkreta markörer som en
byggnad, en gård, enstaka väggar, tak, golv, dörrar, fönster, bord, stolar och sängar bildar
sammanlagda genom ett pars pro toto-mönster en relativt enhetlig platsens enhet.
Betraktar man den avskalnings- och koncentrationsprocess som präglar Carpelans
diktkonst fram till 73 dikter ur rumslig synvinkel visar det sig att det som kvarstår efter
Carpelans ikonoklasm och försök att ta avstånd från det abstrakta (vetenskapens språk,
65