Avaa tiedosto - Doria

konstnären betraktar ett kök tittar han enligt Bryson in i en zon som inte angår honom
direkt. Bryson konstaterar att den manlige stillebenmålaren hamnar i en utomståendes
position i förhållande till sitt motiv: ”Resultatet blir ofta en framställning av det kusliga –
även om allt verkar bekant, förmedlar scenen ett visst fjärmande och utanförskap […]” 487 I
ljuset av Brysons iakttagelse framstår Carpelans kök som en arena för en poetologisk och
existentiell problematik snarare än en problematk som är förankrad i det hushållsarbete
som uträttas i ett kök.
Genom sina variationer framstår det enkla köket å ena sidan som ett slags
meditationsrum inför livets förgänglighet och å andra sidan som en skådeplats, eller ett
slags övningsarena för Carpelans livslånga utmaning att skärpa sinnena och t.o.m. erövra
ett exceptionellt seende. På ett plan bortom bilder och texter hänger att lära sig se ihop
med att lära sig dö. Horace Engdahl ser i sin recension av diktsamlingen År som löv (1989)
att ett ständigt avskedstagande och en förberedelse inför den egna döden verkar som en
underström i Carpelans skapande. 488 Spekulativt kan man föreställa sig en dikt som
gestaltar ändpunkten på förberedelsen inför döden. Det vore en dikt som gestaltar en
människa i en lägenhet. Hennes rum är i ordning. Då det knackar på dörren går hon och
öppnar. Hon är förberedd, utan rädsla och medveten om vem som står utanför. Hon har
levt på ett sådant sätt att hon är färdig att dö. Ordningen i hennes rum förkroppsligar
ordningen i hennes medvetande.
Faktum är att det också finns en rad av sådana dikter hos Carpelan. I Diktamina (2003)
avslutar Carpelan en dikt med raderna ”Här finns inte en stol, inte en säng, här finns trots
tingen / bara en vask, en virvel och dörren som ännu ingen / har börjat slå på.” 489 I
Diktamina lyder en annan diktrad: ”det är sent, det är tid att diska upp, släcka”. 490 I
diktsamlingen I det sedda ingår följande dikt som är uppbyggd på samma arkitektoniska
och metaforiska fundament:
Vägen till himlen går genom ett tyst kök.
Allt är rent och undandiskat.
Någon har städat upp sig själv
och sen gått ut i den varma trädgården,
följt stigen in bland träden och blivit borta
så som ljuset knappt är borta om natten. 491
Frågan är om inte diktens tysta kök implicit alluderar till Walker Evans’ fotografi
”Burroughs kök”? Det tysta köket är tematiserat till det yttersta. Vägen till himlen går
genom köket. Hemmet är den spelplats där livet äger rum. Domesticeringen av liv och
död och förtrollningen av hemmet genererar en rad mångbottnade bilder som alla kretsar
kring samma problematik: Att diska är att diska, att städa är att städa, men båda innebär
även att förbereda sig inför döden. Att gå ut genom dörren är kanske att gå till butiken,
men det kan likaväl innebära att dö. Vad händer egentligen med döden då den
domesticeras? För det första förankras den i den upplevda livsvärlden. Den tas ner på
jorden, avmystifieras och görs konkret och hanterlig. Den görs mindre hotfull och
tryggare att möta. För det andra laddas köket med en särskild betydelse. Ett stycke
alldaglig livsvärld – ett enkelt kök – förankras i ett större existentiellt sammanhang där de
grundläggande koordinaterna är liv och död.
Eftersom bilden av det tomma och tysta köket melankoliskt kretsar kring död, förlust
och saknad ligger det nära till hands att läsa tomheten enligt en konventionell konceptuell
metaforik. I stället för att skriva ”Jag kände mig tom” eller ”Du lämnade tomhet efter dig”
materialiserar Carpelan metaforen som genom bilden av tomhet uttrycker brist, sorg,
saknad, depression och meningslöshet. Framställningen är skapad utgående från en
modernistisk tradition där idealet är konkret. Bilden visar att den dröm om det konkreta
125