Avaa tiedosto - Doria

hittade ”ett eget språk” i Den svala dagen. 224 I en recension av diktsamlingen karaktäriserar
Rabbe Enckell Carpelans nyutvecklade uttryckssätt ”en närmare och mer preciserad
upplevelse av verkligheten som bild och stum realitet.” 225 En likartad förändring noterar
även Ole Torvalds i sin recension av Den svala dagen. Torvalds pekar bl.a. på att Carpelan
från ”det ofta på sitt sätt fruktbara experimenterandet med expressiva ord dragits
närmare en innerligt och enkelt (men ingalunda okomplicerat) upplevd verklighet.” 226
Den Carpelanska dikten får allt mer ikoniska drag. Efter Den svala dagen fortsätter
förskjutningen mot det enkla, konkreta och ikoniska hos Carpelan genom ett omvälvande
arbete på diktens form. Arbetet på formen visar sig i en intensiv avskalnings- och
koncentrationsprocess som kulminerar i den ytterst förtätade diktsamlingen 73 dikter som
kommer ut 1966. Carpelans arbete med sin dikt under 1960-talet åskådliggör ett
intermedialt möte mellan ord och bild. Det är två medier som tenderar att behandlas som
separata men som på flera plan är oskiljbara. När en författare beskriver utseendet hos
någonting och försöker få ordet att bli bild aktualiseras ekfrasproblematiken och frågan
om litteraturmediets begränsingar och möjligheter. 227
Gränslandet mellan ord och bild aktualiserar frågan om hur koordinaterna tid och rum
är framställda. En stillbild kan vara narrativ till sin karaktär och uttrycka ett förlopp men
koordinaterna tid och rum konkretiseras ändå i ett isolerat ögonblick. Carpelan
åskådliggör själv hur han ikoniserar en text på ett klargörande sätt i essän ”Lyriskt
mellanbokslut” år 1979. Genom att han där tar upp två versioner av den första dikten i
Den svala dagen framgår det tydligt hurdant uttryckssätt han söker under dessa år. 228 Den
första versionen av dikten lyder:
Carpelans kommentar:
En man vandrar genom en mörk sval skog
en dag då ljuset faller som strålkastare mellan trä-
dens stammar
och ensamma människor hemlighetsfullt vandrar
honom till möte.
Gränslös välver sig hösthimlen över honom.
Han ämnar sig till kyrkogården
och ingen följer honom.
Förutom de två sista raderna som föreföll klara och möjliga att bibehålla fann jag, att
det övriga var belastat med onödigheter – bl.a. adjektiven i första raden, och den
patetiska bilden av de ensamma människorna som av någon anledning
hemlighetsfullt vandrar mannen till möte – vilket möte, frågar man sig. Kliché är
också hösthimlen i sin gränslöshet. Alltså, efter strykningar:
En man vandrar genom skogen
en dag med växlande ljus.
Möter få människor,
stannar, betraktar hösthimlen.
Han ämnar sig till kyrkogården
och ingen följer honom.
”Vad jag här försökte göra”, konstaterar Carpelan, ”var helt enkelt vad jag lovat sex år
tidigare, dvs koncentrera till största möjliga universalitet, reducera till allmängiltighet,
bort från symbolerna och bilderna, så att dikten själv kunde växa till bild, antytt
mångtydig – [–––].” 229 Carpelan rör sig närmare ett avskalat, koncentrerat, sakligt och
rytmiskt stringent uttryckssätt. 230 Öppenheten och rymden i bilden korresponderar med
betoningen på mångtydighet. Mannen som vandrar ensam genom skogen till
59