Avaa tiedosto - Doria

Viktorias katedral tar skepnad genom enargeia: Föreställ dig detta! Viktoria formar sig
till en ställföreträdande författare liksom Daniel fungerar som en ställföreträdande läsare.
Viktorias uppmaningar till Daniel att föreställa sig katedralens detaljer är även
uppmaningar riktade till läsaren. Det är den osynliga repoussoirfiguren som med hjälp av
deiktiska markörer instruerar och inviterar läsaren in i romanens sensoriska universum.
Uppmaningarna tar sig bl.a. följande uttryck: ”Du tänker kanske”, ”Du ser”, ”ser du”,
”ser du där, där”, ”Och där har du”, ”se så blå ögon hon har!”, ”Om vi går upp för
trappan”, ”Lyssna!”, ”Den doftar”. Viktorias katedral växer fram på ett för Carpelans
skapande karaktäristiskt sätt. Den sinnliga upplevelsen är arkitekturens fundament. Det
är genom kroppen och sinnena människan flätas samman med tingen. Universumet är
inte enbart visuellt och rumsligt – enbart i citaten ovan använder sig Carpelan av syn-,
hörsel och luktsinnet.
Viktorias katedral är ett bygge som Anna Hollsten karaktäriserat som en mise en abyme,
d.v.s. som en bild eller symbol som i miniatyrformat avspeglar det collageliknande
verket. 697 Det är frågan om ett arkitektoniskt utformat collage som innefattar talrika rum,
föremål och scenarier. Anna Hollsten tillägger att också hänvisningarna till litteratur,
bildkonst, musik och filmer är så många att romanen kan läsas som ett collage av olika
texter. Tredimensionellt betraktad framstår Viktorias katedral som ett arkitektoniskt
formgivet assemblage. En samling av artefakter som tillsammans växer organiskt och
antar formen av en byggnad där elementen är balanserade i en helhet som är tillräckligt
oordnad och rörlig för att inte framstå som livlös. Den är präglad av vindens centripetala
och centrifugala krafter som öppnar och slutar, expanderar och koncentrerar världen.
Anna Hollsten visar i sin avhandling att Merzbau åskådliggör ett organismtänkande
som har rötter i romantiken. 698 Enligt organismtänkandet som det framgår hos t.ex.
Coleridge är konstverket en dynamisk organism snarare än ett statiskt objekt. Merzbau var
av princip ett oavslutat verk och det skulle ständigt fortsätta att växa och förändras. För
att fånga upp Urwinds likhet med Merzbau borde man kunna se den som en handling, en
tillkomstprocess där den kommer till under en period på några år snarare än som ett
avslutat verk. Betraktar man romanbygget i ”skrivarlyan” som en byggnadsplats dit
Carpelan återvänder dag efter dag som en fattor för att bygga vidare, foga samman,
komplettera och förändra sin skapelse framstår romanen i högsta grad som en litterär
Merzbau. Samtidigt kan Urwind inte utmana Merzbau på denna punkt eftersom romanen
är tryckt och avslutad. Den är vad jag skulle kalla fiktivt organisk.
En beröringspunkt mellan byggnaderna Merzbau och Urwind är collaget som form.
Merzbau/Urwind låter sig förstås i en modernistisk tradition där slagorden är fragment,
collage, simultanitet, bild, rörlighet, medvetande och process. Hos Carpelan går tycket för
dessa drag i hög grad tillbaka till 1950-talet och hans arbete med Gunnar Björlings
författarskap. I ett avsnitt i ”Min skrift – lyrik?” karaktäriserar Björling sitt eget skrivande
enligt följande:
182
Var sak får stå för sig, men ofta är det serier, ett slags dagbok, en inre avspegling av
det som rör sig, sig företer. Det är en fortgående uppgörelse, eller bara
dagredogörelse. Om man tar fragmenten som rätt lösa stenar i en underbart
skiftningsrik och lite löslig byggnad, så får de en viss betydelse i det ständigt
oavslutade som är vårt liv. 699
Sambandet mellan Björlings och Carpelans ”byggnader” ligger i en modernistisk
livsåskådning där tillvaron är dynamisk snarare än statisk, fragmentarisk snarare än
helgjuten och präglad av relationer i rum snarare än relationer i tid. Vad som kanske
framförallt präglar denna arkitektur är dess betoning av människan i ett här och nu. Med
Henri Bergsons begrepp är tillvaron präglad av ett slags élan vital. Det är en livskraft som