Avaa tiedosto - Doria

möjliga som präglar romanen. Dialektiken bidrar till att universumets arkitektoniska form
expanderar vertikalt. Scenariot inleds med följande reflektion:
För den som aldrig drömt om att flyga – eller glömt barndomens svindlande försök,
springandet, hoppandet, de utbredda armarna, de framstörtande murarna, de sista
hindren, fönster och fasader i svindlande fläng, den bittra metallsmaken i munnen,
brummandet stegrat till ett skrik, svävandet, fallet, mammas bannor, lektanternas
himlanden, vissheten om att en gång, en gång – blir den första lyckade upplevelsen
bara en bekräftelse, ett slutligt erkännande av den fågel som finns i oss alla, blicken
den ger oss, känslan av att bäras på uppåtgående strömmar, glidflykten över
landskap som rusar fram i vårt inre så, att gator och vägar blir snabba förlängningar
av vårt eget öga, och vi med svävandets glädje kan ta in stränder, tak, trädkronor,
gapande uppåtvända människoansikten, havsvidder, solglitter, allt i en enda
tyngdlös färd, hemlig, osynlig, en härskare över vinden. 628
Drömmen om att flyga bygger på en omvärdering: det omöjliga är kanske ändå möjligt.
Carpelan skapar en associationsräcka från drömmen om att flyga till det dramatiska
lösgörandet från marken, det jordbundna livet. Tyngd förvandlas till tyngdlöshet, jord
övergår i luft, världen vidgas och en ”härskare över vinden”, en ”människoängel” eller
”människofågel” är född. Drömmen skapar rymd och ett vertikalt plan utvecklar sig. Det
innebär en gränsöverskridning från ett element till ett annat. Utan vetskap om hur
Carpelans symbiotiska och förtrollade värld är funtad kan man förstå lösgörelsen som en
levitation, d.v.s. en överskridning från ett ”normalt” till ett ”paranormalt” tillstånd. En
sådan gränsdragning existerar emellertid inte hos Carpelan eftersom det paranormala är
normalt i detta universum. Vidgningen av världen uttrycker här framförallt drömmen om
en utvidgning av en verklighetsuppfattning. En ambition att vidga verkligheten låter sig
skönjas bakom mycket av rumsbetoningen hos Carpelan. 629 Detta gör Urwind till ett verk
som – om inte är – så åtminstone bygger på en vision om verket som en expanderad
verklighet, exceptionell värld i sig, en rymd, ett universum – en poesins plats.
Den tematiska närheten mellan uppåtsträvandet – drömmandet och flygandet – och
husets översta vindsutrymme visar hur topografin är tematiskt laddad. Topografin
fungerar långt ifrån enbart som fond för ett primärt skeende. I Daniel Urwinds
föreställningsvärld framstår vinden i det följande avsnittet som ett museum för
bortglömda och övergivna drömmar:
Där härskade den stora stillheten, bara avbruten av blåsten som slog mot murar och
fönster, och ljuset föll där som en bortglömd flod genom dammet och lyste upp en
katedral av dolt, förkastat liv. Där var lägenheternas ståltrådskammare, några
tomma, de flesta dunkelt belastade med korgar, skidor, gamla stolar, rangliga
byråer, zinkbadkar, barnvagnar, sparkstöttingar, tidskriftsbuntar, presidentbyster i
gips med bortslagna näsor, målburkar, egyptiska mumier hårt inlindade och stelt
blickande, modellflygplan, ibland någon bortglömd gammal DC 3:a, portabla
fältbidéer från 1808-1809 års krig, gamla TV-apparater med ännu flimrande,
svartvita bilder av sedan länge döda skönhetsdrottningar, motionscyklar, urnor av
marmor med gråbleka bröllopsbuketter, fågelholkar, någonstans en tyst, bortglömd
gammal folkpensionär med utsträckt hand (alldeles som negerpojken på pappas
tobaksbord), en söndervittrad järnridå, ett parti råttbitna gamla korsetter, en telefon
med luren avlyft varifrån det ännu klagande, vagt hördes ett Hallå! Är du där! som
ett förtvivlans bleka eko – allt fanns där, och i ett hörn vingarna, remmarna, de
smäckra bamburamarna och det silverglänsande tyget: jag såg den genast när den
flagande tunga vindsdörren slagit igen efter mig, den lyste som hade den ägt sitt
eget ljus, trollsländan som skulle lyfta mig högt över mina egna förvirrade känslor,
till en sval, seren överblick. 630
163