Avaa tiedosto - Doria

av en oåtkomlig och dunkel inre/undre kraftkälla. Detta schema som konstituerar
romanens vertikala axel avslöjar att det i princip döljer sig en människokropp i romanen.
Det analogiska schemat där människan och arkitekturen flätats samman är ett av de
grundläggande scheman som Urwind är uppbyggd kring. Ett annat schema är det i
naturens cykliska förlopp förankrade dagboksmönstret. Det är januari i början och slutet
av verket. Eftersom året innefattar ett liv framstår schemat som en konceptuell metafor
där livet följer årets gång. 688 Årets cykliska schema som inleds och avslutas vid samma
tidpunkt korresponderar med ett motsvarande arkitektoniskt schema. Att lokaliteten vind
är ytterst central i Urwind framgår inte bara genom titeln Urwind, namnet Daniel Urwind,
drömmen om att flyga och det semantiska växelbruket mellan vind och vind. Vinden
knyter även ihop Urwinds cykliska och vindlika struktur genom att Carpelan både
behandlar den i bokens första och sista kapitel.
Om romanens inledning är en ingång och avslutningen en utgång kan helheten framstå
som ett arkitektoniskt omgärdat, fulländat och helgjutet mönster. Vad som emellertid
utmärker detta mönster är att det inte är fullständigt. Bakom den approximativa
systematiken – 53 år, 53 veckor, 53 rum – är romanen fragmentarisk, spretig och
fullspäckad med detaljer. Romanen ska framstå som dynamisk, rörlig och levande, i
princip mer som en film som läsaren följer med i och rentav uppför under läsningen än
som en statisk bok. Förutom den konceptuella metaforen ”ett år är ett liv” kan man läsa
formen på Urwind som ett förkroppsligande av ett motsvarande konceptuellt schema ”ett
liv ett är ett alster, en skapelse, en konstruktion” (jfr ”livsverk”).
Arkitekturen organiserar rum och samlar till sig enskilda invånare som utgör ett
persongalleri som läsaren får stifta bekantskap med via Daniel Urwind. Arkitekturen
samlar och organiserar även tid, olika tidslager och åldrar. Människor växer upp i huset,
en del flyttar in, andra flyttar ut. Huset framstår som ett hyreshus, ett hotell eller en
teaterscen. Varje rum har sin historia och romanen framstår i princip som vad man i
Finland kallar en gårdsbok (på finska ”talokirja”, ordagrant ”husbok”), d.v.s. ett register
över invånarna i huset. Det är samtidigt detta implicita register över lägenheterna och
invånarna i huset som ger romanen en likhet med Jeremy Benthams Panopticon, det totalt
övervakade fängelset med insyn i alla celler. Tar man som författare å ena sidan i bruk
byggnadens samlande funktion och å andra sidan dess funktion av en existentiell anhalt
dit människor anländer och därifrån de reser vidare formar sig huset till en bild av livet.
Man kunde hävda att romanens ”livslånga” flervåningshus med alla dess invånare
uttrycker en implicit föreställning om att ett enskilt ett liv i själva verket är ett stort
sällskap. Huset för samman en grupp människor till en social totalitet. I ljuset av
byggnaden Urwind kan man lägga fram en tredje princip till Bachelards två principer
ovan: Det är husets samlande princip: ett hus för samman, familjer, grannar, åldrar,
människoöden, berättelser, minnen, drömmar, grader av ljus och mörker. Byggnaden i
Urwind är ett flervåningshus, med flera våningar, flera lägenheter, trappuppgångar, som
helhet ett sammelsurium av invånare och detaljer. Utmärkande för byggnaden är dess
omslutande, strukturerande och samlande väsen. Som jag påpekat tidigare i
avhandlingen betraktar Edward S. Casey denna samlande funktion som en av platsens
grundläggande egenskaper. 689 En plats samlar till sig bl.a. upplevelser, erfarenheter,
minnen, historier, språk och tankar. Ett bebott flervåningshus är förkroppsligad
pluralism. Det samlar ihop ett helt mikroskosmos innanför sina väggar men behåller ändå
distinktionerna mellan det individuella genom sina mellanväggar. Då världen har denna
form framstår människan som en varelse som bor i ett rum, d.ä. vad Matti Mäkelä kallat
en ”huoneihminen” (rumsmänniska). 690
När livet och rentav tillvaron framställs som en samling ögonblick tenderar allting att
kretsa kring en outtalad fråga: Går det att skönja något dolt, t.o.m. meningsbärande
system bakom alla dessa detaljer? Såväl Proust, Perec som Carpelan är ute efter ett svar på
179