Avaa tiedosto - Doria

1: Uppfostran. Vana.
2: Ting och rum talar till mej. Och gör de det inte är de mej likgiltiga, hur dyrbara de
än är. Det slitna, använda, förbrukade - vi hade för lite av det hemma.
1: Här finns tillräckligt av det. Vad nu dessa femtio kvadratmeter mörker, en
gasspis, ett gammalt skåp, ett avställningsbord, en diskbänk som inte ens är rostfri,
ett fönster och en husvägg, en droppande kran, en alkov med gamla papplådor i
stället för den säng din blivande hustru en gång drömde i, vad nu allt detta kan säga
dej, viska till dej, hemlighetsfullt tala till dej? Vad kan spisen explosivt stöta fram ur
sina rör? Vad säger den musgrå korkmattan med sina fuktfläckar. Filten som täcker
köksdörren för att det inte skulle dra? [...] Och lampan i sin kala snodd i taket? Vad
allt säger det dej? Åt mej säger det: här är en dörr. Jag vill ut. Detta rum som är jag
vill ut ur mej, vad säger allt detta åt dej?
2: Att här levde mänskor som stod mej nära. 497
Lägenheten bär i grunden på en mycket enkel betydelse: nägon har dött, ett liv är
avslutat. Man brukade besöka människan och det rådde ett självklart förhållande mellan
invånaren och hennes ting. Genom specifika ting, en specifik ordning och en specifik
stämning ger invånaren sitt hem en personlig och intim prägel. I princip förkroppsligar
allting invånaren. Det är en typisk Carpelansk tittskåpsteater, en förtätad interiör där
varje ting kan illumineras och tolkas. Walter Benjamins iakttagelse om att rummet såväl är
ett universum i miniatyr som den privata människans etui framträder tydligt i bilden av
det tomma rummet. 498
I passagen ovan står den unga kvinnan (2) för den syn på tingen som Carpelans
rumsliga idiolekt vittnar om. Det är nämligen hon som känner och ”förstår” tingens språk
då det unga paret besöker hennes föräldrars före detta hem. Den unga mannen är inte lika
medveten om tingens semantik. Han märker inte att allt han räknar upp, filten som täcker
köksdörren för att det inte skulle dra, lampan i sin kala snodd i taket, och så vidare, är
betydelseladdat och berättar någonting om de människor som levt i denna lägenhet.
Den unga mannen och kvinnan står mitt bland gamla och slitna ting och vet inte hur de
ska förhålla sig dem. Att stå där och konfronteras med det talande skräpet är outhärdligt.
Men hur kommer det sig egentligen att tingen förvandlas till gåtfulla tecken i bilden av
”rummet vi en gång levde i”? Vad är det som får en musgrå korkmatta eller en
sönderrostad spis att tala i ett tomt rum? Vad är det som besjälar och vitaliserar dessa
ting?
Det som utmärker ansamlingen av ting är att de är lösgjorda från det personliga
sammanhang där de brukade höra hemma. Norman Bryson fångar i följande avsnitt i sin
essä om stillebenmåleriet, som jag redan tog upp, in den förvandling från personlig
tillhörighet till skräp som tingen även genomgått i Carpelans ”Rummen vi en gång levde
i”. Bryson skriver:
Betraktade utifrån och isolerade från den begränsade kokong där de hör hemma,
tycks saxar och kammar, böcker och papper, ja, alla de tillhörigheter som skapar
värmen och förtrogenheten i ett hem, genast patetiska och övergivna och ser ut som
en död mans kläder.[…] Även om de för varje användare är unika och bär en
individuell accent och den personliga doftens hela egenart, blir personliga
tillhörigheter, när de skymtas utanför det vanans näste som kroppen väver åt sig,
bara skräp, personligt avfall. 499
Den avlidna och saknade människan känns värdefull men ögat ser bara skräp. Indirekt
och på ett utpräglat metonymiskt manér framställs en människa i ”rummet vi en gång
levde i”. Den på en och samma gång frånvarande och närvarande människan manas fram
genom en metonymisk miljöns enhet i Auerbachsk mening, d.v.s. genom att tingen och
miljön används för att beskriva människan. 500 Tingen framkallar ett anonymt ansikte. Det
127