Avaa tiedosto - Doria

problematiskt att tala om barndomens bakgård hos Carpelan i singularis eftersom
”Gården” är en sammanflätning av tre likartade bakgårdar ur hans förflutna.
I essän ”Lyriskt mellanbokslut” berättar han att gården i diktsamlingen Gården i själva
verket består av tre gårdar där han levde från det han var liten till 1954. 302 En noggrannare
beskrivning ger han i ett brev skrivet till Kerstin Tuomolin den 18.3.1985: Diktsamlingen
beskriver intryck från tre olika gårdar i Helsingfors: ”Sjötullsgatan 13, Skepparegatan 39
och Nylandsgatan 14”. Han tillägger att det nog är ”Sjötullsgatan som lever mest kvar”. 303
I Arbetarbladet 16.3.1989 påstår Carpelan däremot att han i boken ”’Huset’ [sic] kopplat
ihop flera olika hus och bakgårdar från Helsingfors och Åbo.” 304 Han påpekar att familjen
alltid förr om somrarna bodde i Åbo. I Hufvudstadsbladets sommarserie ”Mina kvarter”
1985 berättar Carpelan i sitt inlägg ”Världen genom bakgårdsfönstret. En inövning i
verkligheten” att han bodde på Sjötullsgatan mellan åren 1930 och 1936. 305 Fram till kriget
bodde familjen därefter på Skepparegatan, varefter de flyttade till Nylandsgatan. I
förhållande till Carpelans ålder kan man ungefär anta att han var mellan fyra och tolv år
på Sjötullsgatan, mellan tolv och femton på Skepparegatan och att han från sitt femtonde
till sitt trettionde levnadsår bodde på Nylandsgatan.
Dessa tre platser flyter ihop hos Carpelan och bildar den bakgårdsvärld som läsaren
möter i hans författarskap. Carpelan har löst problemet med de tre likartade gårdarna
genom att föra dem samman. Sammanvävningen visar på sätt och vis hur miljöer och
företeelser som påminner om varandra tenderar att blandas ihop i minnet. Bakgårdarna
exister och man kan besöka dem men de betydelser Carpelan förknippar med dem visar
att gårdsskapelsen är emotionellt och värdemässigt präglad. Gården åskådliggör Edward
W. Saids påstående om att minnena alltid är en konstruktion där plats, minne och
uppfinning samspelar och skapar en version av det förflutna. 306 Saids konstaterande
belyser det faktum att Carpelans gårdsvärld har mytiska drag och kan läsas, inte som
avbildning av ett stycke konkret och objektiv geografi utan som resultat av en litterär och
högst subjektiv topogenesis. 307 Vad man kan se som skapandet av en personlig
ursprungsmyt framgår tydligt i följande passage i artikeln ”Världen genom
bakgårdsfönstret”:
76
Buffeln, Forellen och Fasanen hette min barndoms och ungdoms kvarter.
Tillsammans bildade de nästan en hel stad, och i dess centrum fanns Gården.
Buffeln frustade och blängde mörkt och hade placerat en stenbjörn att vakta över
bakgården på Sjötullsgatan där jag bodde 1930-36. Forellen blänkte av sol under tre
år fram till kriget, adressen var Skepparegatan. Och Fasanen glödde i femton år
därefter i mörkret på Nylandsgatan. 308
Gården åskådliggör att en plats inte bara är en punkt i geografin utan även ett särskilt sätt
att se på saker och ting. Diktsamlingen visar hur den instans som pekar ut och namnger
en plats samtidigt skapar denna plats. Geografi blir topografi och samtidigt visar sig
rummet och tingen i rummet ur upplevelsens synvinkel. Rum blir plats och plats blir
litteratur.
En specifik plats kan förknippas med de mest varierande betydelser. Den kan t.ex.
associeras med ekonomiska, historiska, politiska eller sociala betydelser. Carpelans
”Gården” bär på en grundläggande och implicit betydelse. Det är en
härkomstdeklaration: diktjaget konstaterar att han är den han är för att han växte upp på
denna plats. Carpelan tenderar att placera sina fiktiva huvudpersoner i miljöer som
ursprungligen är hans egna uppväxtmiljöer. Det är två slag av miljöer. I en artikel från år
1987 skriver Carpelan: