Avaa tiedosto - Doria

Det sagda i dikten är det osagda.
Det tidsbundna i dikten är dess tidlöshet.
Det folkliga i dikten är dess exklusivitet.
Det osociala i dikten är dess socialitet.
Det irrationella i dikten är dess rationalitet.
Det begripliga i dikten är det obegripliga.
Orenheten i dikten är dess renhet.
Vägen är i dikten målet.
Diktens ögonblick är oändliga.
Dikten är verkligheten.
Dikten är konkret.
Dikten är. 654
Vad gör Carpelan egentligen här? Han vänder framförallt upp och ner på invanda
föreställningar. Han visar att saker inte är som vi är vana vid att uppfatta dem. I
paradoxens namn uppstår nya ytterligheter: Sakernas tillstånd förhåller sig inte som vi
tror, utan t.o.m. helt tvärtom. Slutligen kulminerar katalogen i några slutsatser om diktens
ontologiska status. Dikten är lika konkret och verklig som ett ting. Dikten är inget annat
än verklighet. Frågar man sig vilka de fundamentala paradoxerna är som präglar det
arkitektoniska universumet i Urwind är det paradoxer som låter sig formuleras enligt
följande:
Det drömda är det verkliga
Det döda är det levande
Det viktiga är det oviktiga
o.s.v.
Detta är vad man vid sidan av Carpelans både-och-tänkande kunde kalla hans tvärtomtänkande.
Det är ett ställvis mycket lekfullt tänkande som bottnar i den ontologiska
problematiken i hans författarskap. Verkligheten är mer omfattande och mer fantastisk än
en gängse verklighetsuppfattning gör gällande.
*
Efter utgivningen av Thomas Warburtons svenska översättning av Djuna Barnes roman
Nightwood, Nattens skogar som Joseph Frank karaktäriserar som en spatial roman skrev
Bengt Holmqvist i en lovordande recension i Dagens Nyheter den 7.5.1956 att verket lätt
vid en första läsning ”kan te sig kaotiskt” och att det ”gäller att läsa långsamt och att läsa
om igen från början, ända tills helheten avslöjar sitt mönster”. 655 Mot bakgrund av Joseph
Franks essä betonar Holmqvist å ena sidan verkets ”spänningsförhållanden” och
”enskildheter” och å andra sidan dess ”helhet” och dess mer omfattande ”mönster”.
Holmqvist skriver:
Djuna Barnes arbetar, kortast sagt, inte med förlopp utan med relationer; eller, för
att anknyta till Joseph Frank, inte med tiden utan med rummet. I en sådan text får
ingenting sin fulla mening förrän det kan upplevas i ”spänningsförhållande” till
något annat; och följaktligen måste man ha hela det material som framläggs i boken
aktuellt – åtminstone i stora drag – om man ska kunna ge enskildheterna deras rätta
betydelse. 656
De frågor som Joseph Franks essä om den moderna romanens spatialitet lyfter fram kan
ses som försök att begripa sig på den typ av icke-traditionellt komponerade romaner som
171