Avaa tiedosto - Doria

Katalogen utmynnar i en längtan efter klarsyn. I Carpelans framställning är vinden ”en
katedral av dolt, förkastat liv”, ett drömmarnas museum, ett monument över människan,
med rötter långt tillbaka i ett mytiskt förflutet. Carpelan revitaliserar och förtrollar det
förflutna, tingen blir inte bara tecken, de antropomorfiseras och besjälas. Liksom i bilden
av det till synes tomma rummet – ”rummet vi en gång levde i” – blir seendet arkeologiskt
i det ögonblick rummet laddas med det förflutna som en fjärde dimension. Laddningen
genererar metonymiska kedjor. Genom ting som presidentbyster i gips med bortslagna
näsor skisseras snapshots av livsöden. I enlighet med Urwinds dialektiska topografi
överskrider Carpelan gränsen mellan det faktiska och det fantastiska. Uppe på vinden
finns det t.o.m. egyptiska mumier.
Katalogen av ting är framställd på ett typiskt modernistiskt manér i stil med Walt
Whitmans, James Joyces och Erik Lindegrens liknande flödande uppräkningar av ting.
Roger Holmström har använt uttrycket ”pärlbandstekniken” för Carpelans teknik att
skapa strängar av bilder som följer på varandra. 631 I själva verket kan man säga att
Urwinds universum genomgående har potential att uppstå som en föreställning hos
läsaren utgående från dessa bilder. Det här är Carpelans sätt att använda sig av stream of
consciousness som ett slags fångstredskap där skapandet försätts i ett fritt associativt flöde
som säkert även producerar material som är bortgallrat ur det vi läser på den tryckta
boksidan.
I avsnittet ovan har katalogen även humoristiska och ironiska inslag och utmynnar i ett
enskilt ting. Det är Daniel Urwinds flygkonstruktion som lite längre fram jämförs med
Leonardo da Vincis ornithopter. Daniel Urwind närs av en dröm som förkroppsligas av
bamburibborna. Innan han gör sitt flygförsök med sina bambuvingar formulerar han en
innersta önskan:
164
Varför skulle just jag för evigt vara bunden vid jorden? Jag har gjort mitt bästa för
att vara ett barn. Jag har tagit studenten, jag har studerat böcker, jag har älskat och
älskar, tror jag, men en människoängel vill jag vara. Samlar jag min tanke, sluter jag
ögonen, öppnar jag det stora vindsfönstret, manar jag fram den bärande vinden,
träder jag mina armar in i remmarna under trollsländans skimrande vingar, finns
där inte då ett liv, lättare än något annat elements, än vattnets, eldens, jordens? Jag
hör Viktorias röst: Hoppa nu, Daniel! Det är tillräckligt tyst, och all glans, Daniel,
kommer inifrån! 632
Daniel Urwind kastar sig ut i luften. Trots att han i princip faller ner som en sten och
stöter sig på en tvärbalk upplever han att han lyckas i sitt flyguppsåt. Han är samtidigt
misslyckad, mörbultad och lycklig, rentav euforisk. Men mitt i lyckan bryts plötsligt den
ljusa och lätta stämningen. Det mörknar i det ljusa rummet. Vindsdörren öppnas, två
personer stiger in, Bergsrådet Petri och Fanny. Det visar sig att Bergsrådet och Fanny,
Daniels ungdomskärlek, ”den älskade, solomstrålade” Fanny har en relation. Daniel faller
ännu längre ner, han tyngs.
Kapitlet slutar med meningen: ”Det mörknar, det blåser upp.” 633 Det är en typisk
Carpelansk skiftning. Dels för att Carpelans ytterligheter i regel bär på sina motsatser och
dels för att jag och rum är oskiljbara. Det är som Roger Holmström träffande konstaterat
att rummet oscillerar och formar sig enligt minsta skiftning i gestalternas psyke hos
Carpelan. 634 Carpelan upprättar ständiga korrespondenser mellan karaktär och rum. Hans
romanpersoner är inte placerade i världen som förgrundsfigurer på en obestämd och
kulisslik bakgrund, skådeplats. De är förankrade i världen på ett oskiljaktigt sätt – liksom
de befinner sig i världen befinner sig världen i dem.