Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
indningsproblem. I den använder sig Carpelan huvudsakligen, och vid sidan av<br />
stilistiska och tematiska enhetsskapare av två stödstrukturer: Den alfabetiska ordningen<br />
och de enskilda prosastyckenas koppling till Paul Klees konstnärskap. Förutom dessa<br />
strukturer saknar verket händelseförlopp, intrig eller annan framträdande dramaturgisk<br />
struktur. Alfabetet är en ordning som i princip kan inrymma vad som helst. De narrativa<br />
scheman som Carpelan använt sig av hänger samman med val av genre. I sin prosa har<br />
han t.ex. använt sig av former som detektivromanen (Vandrande skugga, 1977), dagboken<br />
(Axel, 1984) och librettot/sagan (Det sjungande trädet, 1995). Alla tre visar att frågan om<br />
verkets form är intimt sammanknuten med frågan om verkets genre.<br />
Mot bakgrund av Aristoteles tre normativa enheter – tidens, rummets och handlingens<br />
– ställer David Mickelsen fram tematiken som en av det spatiala (med W.J.T. Mitchells<br />
term ”tektoniska”) verkets främsta enhetsskapare. 660 Vid ett skifte från ett kronologiskt<br />
eller lineärt till ett spatialt eller synkroniskt verk, hävdar Mickelsen att en tematisk<br />
enhetlighet blir den avgörande enhetsskaparen. Mickelsen skiljer åt två slag av tematik<br />
som han ser som karaktäristiska för rumsliga verk. De brukar ofta vara porträtt av<br />
individer eller skildringar av samhällen, eller bådadera. 661 Mickelsens iakttagelse<br />
åskådliggör att en spatial roman ofta har en topografisk grund.<br />
Beträffande Carpelans författarskap är särskilt Mickelsens notering om att<br />
miljöframställningen och porträttet av en individ hänger ihop av intresse. Vad är i<br />
grunden Urwind om inte ett porträtt av en individ och genom denne en frramställning av<br />
både en plats och en specifik verklighetsuppfattning? Ett kännetecken för spatiala<br />
romaner som betonar individens själsliv och komplexitet på bekostnad av en<br />
intrigbetonad kronologi är att protagonisten i dem inte genomgår någon markant<br />
utveckling. Bilden av protagonisten växer snarare fram genom att den under verkets gång<br />
kompletteras med enskilda element, pusselbitar, så att en helhet slutligen avtecknas.<br />
Miljöframställningen (ett stycke stad eller natur) utgör i förening med tiden (en livstid,<br />
ett år, årstiderna, månaderna, veckorna, dagarna) det centrala underliggande schemat i<br />
många texter hos Carpelan. Det är denna topografiskt-temporala och tematiska – överlag<br />
kronotopiska – struktur som utgör det förenande fundamentet i en stor del av Carpelans<br />
verk. Vad som genomgående konstituerar Carpelans lyrik och prosa är dagens och<br />
årstidernas växlingar. Dessa växlingar kommer till uttryck i landskapets förvandlingar<br />
och ger en självfallen prosaform vid handen: dagboksromanen.<br />
I detta avslutande kapitel är mitt syfte att lyfta fram den byggnad som ingår i Urwind.<br />
Vad som sker formmässigt då Carpelan gör bruk av analogierna arkitektur-litteratur och<br />
arkitektur-människa i Urwind är att romanen som i grunden är en tektoniskt strukturerad<br />
helhet som består av detaljer och relationer mellan detaljer binds samman i en<br />
arkitektonisk helhetsgestalt. Liksom Carpelan i Gården vävt ihop sina tre barndomshus är<br />
Urwinds arkitektur syntetisk. Byggnaden Urwind innefattar en närmast oräknelig mängd<br />
heterogena element, ting, ögonblick, situationer, bilder, personer, konstnärer, författare<br />
och obemärkta allusioner inordnade i ett arkitektoniskt schema. I detta avslutande kapitel<br />
är fokus lagt på romanen Urwinds arkitektoniska struktur och på förhållandet mellan<br />
struktur och funktion.<br />
Förutom Carpelans byggnader från barndomen – Sjötullsgatan 13, Skepparegatan 39,<br />
Nylandsgatan 14 i Helsingfors – finns det minst tre byggnader eller snarare visioner av<br />
byggnader Carpelan av allt att döma haft i tankarna då han skapat formen på sin<br />
arkitektoniska roman Urwind. Dessa är för det första konstnären Kurt Schwitters’ (1887-<br />
1948) assemblage Merzbau och för det andra arkitekten Carl Theodor Höijers (1843-1910)<br />
biblioteksbyggnad på Richardsgatan i Helsingfors. Därutöver har Carpelans vision av en<br />
utpräglat rumslig romaninteriör av allt att döma påverkats av den italienska etsarens,<br />
arkeologens och arkitekten Giovanni Battista Piranesis (1720-1778) imaginära<br />
fängelseetsningar, Carceri d’invenzione (Imaginära fängelser). 662<br />
173
Change language