Avaa tiedosto - Doria

J. Hillis Miller lyfter fram Jean-Pierre Richards essäer om Stendhal och Flaubert i
Littérature et Sensation (1954), Poulets The Interior Distance (1959) och Gaston Bachelards La
Poétique de l’espace (1957, sv. Rummets poetik, 2000) som exempel på att den tematiska
kritiken intresserat sig för och arbetat med rumsliga frågor. 27 Några tematiskt inriktade
verk har en särskild ställning i resonemanget som löper genom avhandlingen. Det är
framförallt Poets of Reality (1965) och Topographies (1995) av J. Hillis Miller som har en
anknytning till den tematiska kritiken och som genomgående i sin produktion intresserat
sig för frågor om rumslighet i litteratur. 28 Ett annat verk som finns med i bakgrunden,
ställvis mindre synligt ställvis mer synligt är Gaston Bachelards La Poétique de l’espace.
Bachelards fokus ligger på det fenomenologiska förhållandet mellan människan och
arkitekturen hon lever i och som präglar henne mer än hon är medveten om.
I inledningen till sin avhandling om Mallarmés poetiska universum, L’univers
imaginaire de Mallarmé (1961) beskriver Richard sitt analytiska närmelsesätt som
koncentrerat kring fixeringar, upprepningar, ”nyckelord, älsklingsbilder, fetischobjekt” i
författarskapet. 29 Han skriver:
Vi har sökt efter motiven i de materiella gestalter (t.ex. glas, eld, flor, grädde, rök,
skum, moln, genomskinligt vatten) och de formationer (krage, vattenfall, halvö,
blomkrona, hagel, språng som påbörjas eller avslutas) han föredrar i de rörelser till
vilka han alltid återvänder i sitt fantiserande (kast, slag, spegling, studsande,
bekännelse, blygsamhet), i de essentiella attityder som tillsammans formar hans
landskap för oss. 30
I denna fokusering på de konkreta och återkommande detaljerna och på de attityder som
förefaller att forma landskapen vi ställs inför delar min avhandling fokus med Jean-Pierre
Richards version av den tematiska kritiken. Det rumsliga i Bo Carpelans författarskap
aktualiserar särskilt markörer ur vår byggda omgivning. Sådana markörer är framförallt
platser med arkitektoniska dimensioner, enskilda ting, fönster, dörrar, dörröppningar,
tak, golv, rum, hela byggnader. Det är rumsliga koordinater och scheman som in, ut, inne,
ute, uppe och nere, nära och långt borta. Det är egenskaper som volym och djup. Det är
även perspektiv som det rumsliga möjliggör, t.ex. blickar in i rum och blickar ut genom
fönster. Dessa åskådliggör en samtidigt kognitiv och konkret dimension som även
kommer till uttryck i den arkitektoniska metaforik som Carpelan utvecklar utgående från
den byggda miljön.
Släktskapen mellan avhandlingens infallsvinkel och den tematiska kritiken framgår
framförallt genom fokuseringen på en särskild och grundläggande aspekt av ett helt
författarskap med alla dess texter. Perspektivet ligger på variationer av återkommande
konkreta, sinnliga detaljer och underliggande principer som delar av ett och samma mer
omfattande mönster. Det här innebär i princip att fokus i avhandlingen ligger på
framställningen av en plats som egentligen inte existerar, inte ens som litterär skapelse.
Det är snarare en hypotetisk och implicit plats som aldrig manifesteras i en fullbordad
helhet men som låter sig anas genom sina enskilda uttryck.
Släktskapen med den tematiska kritiken framgår även genom ett fenomenologiskt och
sinnligt fundament som genomsyrar problematiken. I mötet med många av de utpräglat
rumsliga texter som jag tar upp i avhandlingen måste även läsaren aktivera sina sinnen
och sin föreställnings- och inlevelseförmåga och dels låta sig lockas in i det lästa och dels
ta avstånd till det för att skapa förståelse kring textens sätt att fungera. Läsaren måste
”uppföra” den i texten framställda upplevelsen av rum för att uppnå förståelse av dess
sätt att invitera läsaren och utgående från den eventuella syn på livet och tillvaron som
den innefattar skapa sig en uppfattning om dess helhetsgestalt.
15