Avaa tiedosto - Doria

IV
Sammanfattning
Livets mening? Det är livet, det är min apelsinplanta, det är en bunt papper, det är
mina magplågor och mina drömmar, det är rummet här.
Bo Carpelan, Urwind (1993, s. 175)
I inledningen till min avhandling lyfter jag fram ett tal där Michel Foucault år 1967
förutspår att den kommande epoken möjligtvis kommer att bli en ”rummets epok”. Såväl
Foucaults tal som betoningen av rumsligheten i Carpelans författarskap avslöjar en
historisk bakgrund. Rummet har överlag spelat en underordnad roll i litteraturen. Vi
tenderar att tala mer om tid än om rum, och överlag mer om personer, händelseförlopp,
teman och motiv än rum, miljö och topografi då vi talar om vad som är relevant i ett
litterärt verk.
”Rummet” i Bo Carpelans författarskap kan förstås som en del av detta övergripande
uppsving av ett särskilt tankeredskap. Carpelans rumsbetoning leder ändå huvudsakligen
till en litteratur- och idéhistorisk period inom modernismen som föregår den rummets
eller platsens epok som går att skönja under de senaste decennierna och som satt sina spår
i bl.a. litteraturstudier, konstvetenskap, feminism, postkoloniala teorier och cultural
studies. Den period som betoningen av rumsligheten i Carpelans författarskap
aktualiserar kunde snarast kallas ”tingets epok”.
Jag vill i det följande sammanfatta en rad slutsatser som frilagts i avhandlingens tre
delar. Indelningarna mellan de tre delarna är inte vattentäta eftersom avhandlingen är
uppbyggd som ett kontinuum där en helhetsbild gradvis växer fram. Det rumsliga i
Carpelans författarskap framstår inte som en separat kategori utan som en betoning som
färgar av sig på andra dimensioner i ett litterärt verk.
*
I avhandlingens första del är fokus lagt på Carpelans tidiga poetik som Anna Hollsten
kallat öppenhetens poetik. Det är en poetik vars grundläggande ideal förblir relativt
oförändrade under årens lopp. Poetiken bidrar starkt till den gradvisa framväxten av ett
författarskap med rikligt av rumsliga markörer. Det går att skönja hur Carpelan i
öppenhetens namn under 1950-talet eftersträvar att formulera och upprätta ett språk där
klyftan mellan människan och tinget, dikten och tinget och konsten och livet vore upplöst.
Idealdikten ska tänja sig ut ur diktkonstens och vanetänkandets begränsningar och
förankras i den konkreta och sinnligt upplevbara världen.
191