Avaa tiedosto - Doria

Jag har i olika sammanhang pläderat för en ’öppen’ dikt, en rörlig, dynamisk
rumsupplevelse, en spontan, erfarenhetspräglad naivitet. Det är naturligt, att jag har
svårt med den betong-glas-lådarkitektur som jag upplever som missförstådd
funktionalism. Poesins arkitektur erbjuder rumslösningar där läsaren kan röra sig
fritt och kan använda sina fem sinnen – och sitt sjätte. 205
Carpelans bruk av den arkitektoniska analogin är konventionellt. Bland andra har den
japanske litteraturvetaren Kojin Karatani konstaterat att en lång rad filosofer och tänkare
alltsedan Platon om och om igen använt sig av arkitektoniska figurer och metaforer för att
grundlägga och stabilisera sina annars instabila filosofiska system. 206 Förutom Platon
nämner Karatani Descartes, Hegel och Kierkegaard som användare av arkitektonisk
metaforik och mot bakgrund av denna långa bildspråkliga tradition ser han det som en
logisk konsekvens att det mot slutet av 1900-talet kan uppstå en kritisk motrörelse som
går under namnet dekonstruktion. I de arkitektoniska metaforernas värld kan det som
monterats upp också monteras ner.
Den arkitektoniska metaforsfären uppstår och fungerar i ett slags förvandlande fält
mellan form och formlöshet. Då arkitektonisk metaforik används är dess främsta och
vanligaste funktion att ordna, konkretisera och åskådliggöra någonting som förutan
liknelsen vore formlöst och svårbegripligt. Arkitekturen framstår som såväl ett språk som
ett redskap, ett sätt att tala om världen med hjälp av världen. Fotfästet i det sedda och
upplevda gör att arkitekturen medför en realistisk effekt. Vad som utmärker Carpelans
handlande är både-och tänkandet. Han önskar stabilisera och skapa ordning men aldrig
till den grad att tillvaron framstår som sluten och entydig.
Dessa föreställningar om diktens arkitektur åskådliggör ett slags lyrisk nykterhet hos
Carpelan. Carpelan talar i liknelser och förlorar inte, trots de metaforiska glidningarna
och expanderingarna kontakten till diktens språklighet. Oavsett att han använder sig av
bilden av ett rum utan tak och väggar försöker han inte vända upp och ner på det
arkitektoniska utan betonar ständigt stabilitet, erfarenhet och trygghet. På ett mycket
elementärt plan framstår dikten som formgivet material. Men det stabila materialet borde
vara präglat av kontraster och spänningar. Ett genomgående ideal är en dikt som förenar
”craftmanship och tanklöshet”. 207
Horace Engdahls karaktäristik av Carpelan som en ”drömarkitekt” fångar på ett
träffande sätt denna balansgång och samverkan mellan å ena sidan form och precision
och å andra sidan spontanitet och fritt skapande. 208 Medan drömmen rör sig fritt och
associativt och kombinerar material enligt sin egen fantastiska logik framstår språket som
ett precisions- och formgivningsredskap varmed drömmen och dikten kan fås att bilda en
harmonisk enhet. Dikten får inte tygla drömmen och drömmen får inte upplösa dikten.
Det här är en dikt som ständigt närmar sig det ordlösa.
I själva verket finns här en stor och inte alls konfliktfri motsägelse. I ett universum där
drömmen och verkligheten är oskiljbara blir diktarens uppgift att också få dikten och sig
själv att gå samman i en större helhet. I denna helhet som Carpelan i sin diktning om och
om igen försöker framställa går det att skönja en fundamental samhörighet mellan de
konkreta, påtagliga och synliga tingen och de osynliga, vindlika drömmarna, fantasierna,
visionerna och minnena. I drömmen och i skapandet vävs det innersta och osynliga och
det mest konkreta och handgripliga samman. Det är i denna vision om en allomfattande
samhörighet det jag kallar det osynligas arkitektur kommer till uttryck.
53