You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
litteraturen är träffande. 114 Läser man följande karaktäristik av Eva Lilja om Lars Forssells<br />
diktkonst och ställer den i förhållande till vad Carpelan säger om sitt 1950-tal visar sig ett<br />
uppenbart samband:<br />
Han tillhör generationen efter kriget, en ungdom som föddes för sent. Tystnaden<br />
inombords växte till en kramp, och diktens uppgift var att förlösa den. Konsten<br />
skulle vara objektiv, anonym, full av masker. Så kunde den bli representativ.<br />
Diktaren skall vara en ’identifikator’, en anonym medlare. Diktandet bör vara<br />
hantverk. Diktaren själv bör sträva efter att vara anonym genom att använda olika<br />
masker. 115<br />
När Carpelan kommenterar tiden kring 1960 i sitt författarskap i essän ”Lyriskt<br />
mellanbokslut” (1979) konstaterar han:<br />
När Keats säger att poeten är det mest opoetiska som tänkas kan eftersom han alltid<br />
fyller någon annans kropp, han är en Ingen, motsvarade det den bild av diktaren jag<br />
själv hade, en Transformator, en Objektiverare. 116<br />
Man kan gott hävda att grunden till Carpelans topografiska framställningskonst ligger i<br />
denna typiska 1950-tals betoning av diktaren som en anonym förmedlare, transformator<br />
eller objektiverare. Denna syn på konstnärens roll florerade brett under den tid Carpelans<br />
poetik blir till och den verkar i bakgrunden då Carpelan sporadiskt beskriver diktaren<br />
som en fotograf. 117<br />
Betoningen av ett osynligt jag finns genomgående med i Carpelans produktion. Man<br />
kan t.o.m. hävda att den präglar hans val av teoretisk vinkling i doktorsavhandlingen<br />
Studier i Gunnar Björlings diktning 1922–1933 (1960). I inledningen till sin<br />
doktorsavhandling deklarerar Carpelan en nykritiskt orienterad läsning. Han citerar Igor<br />
Stravinskij: ”Vi dömer trädet efter dess frukter. Döm det då efter frukterna och bråka inte<br />
med rötterna.” 118 Stravinskij-citatet är en markering som även äger giltighet som en<br />
implicit replik riktad till Carpelans egna läsare. Det är som recensenten Björn Håkanson<br />
skriver om 73 dikter:<br />
I en mening är denna lyrik extremt subjektiv: det står s a s alltid ett ensamt ”jag”<br />
som sista rad i varje dikt. Men jaget i dikten biktar sig aldrig: det är inte ett<br />
expressionistiskt jag. Snarare får man uppfatta pronominet som en objektivt hållen<br />
positionsbestämning: det är ett jag inom den klassicerande tradition, som kan tillåta<br />
det personliga att finnas med i poesi endast om det skulle kunna tillhöra vem som<br />
helst. Det låter kanske konstigt, men jag uppfattar denna poesi som på en gång<br />
oerhört subjektiv och extremt opersonlig. Man kunde också uttrycka det så, att<br />
poetjaget faller i ögonen genom sitt osedvanligt kraftiga behov att hålla sig dolt. 119<br />
Som jag ser det lyckas Håkanson sätta fingret på en central punkt. Bekantar man sig med<br />
andra recensioner som Carpelans verk gett upphov till under åren går det att finna<br />
åtskilliga liknande noteringar. Kaj Hedmans och Sven Willners recensioner av Gården<br />
pekar på samma problematik. Willner använder ord som distans, försiktighet, svalhet,<br />
återhållsamhet. 120 Hedman önskar mer ”av blottande i ordets bästa bemärkelse”. 121 Det<br />
finns en rad recensenter som gjort samma iakttagelse. Anna-Lena Möller skriver<br />
exempelvis: ”I Carpelans poesi finns barndomens magi och den livserfarnes insiktsfulla<br />
mognad – men också en känslomässig återhållsamhet som kan upplevas<br />
distanserande.” 122 Denna återhållsamhet manifesteras i poetiken men visar sig också<br />
innebära en gränsdragning mellan det privata och det offentliga. Carpelan är alltid mån<br />
om det privata.<br />
37
Change language