Avaa tiedosto - Doria

Synligt Osynligt
Vår Höst
Ljus Mörker
Lycka Sorg
Om man läser dikten mot bakgrund av J. Hillis Millers tes om att den modernistiska
diktens topografi skiljer sig från den romantiska topografin genom lokaliseringen av en
eventuell andlig kraft är det uppenbart att Carpelans topografi är representativ för 1900talsdiktens
förvärldsligade platsframställningar. 473 De betydelser som Carpelan tillmäter
tinget uppstår utgående från relationen mellan subjekt och objekt. Om det är en andlig
kraft som flätar samman människan och rummet så finns denna kraft inte bakom eller
bortom tinget utan i och framförallt mellan människan och tinget. 474
Vad konstituerar den poesins plats som denna problematik ger upphov till? Det är bl.a.
Carpelans misstro mot vetenskap, förnuft, det rationella, tanke och rutin. Det är samtidigt
en tro på fantasi, känsla, sinnlighet, det gåtfulla, magiska och överraskande. Indelningen i
misstro och tro är missvisande eftersom det Carpelan egentligen gör är att han vill
komplettera, förnuft med fantasi, tanke med känsla o.s.v. Dialektiken medför en central
utmaning som Carpelan har att tampas med i sin bildorienterade diktning: Det gäller att
visa snarare än förklara att en magisk sammanflätning råder mellan människan och hennes
omvärld. Det åskådliggör Carpelans tycke för bilden som uttrycksmedel. Den oförklarliga
dikten ska såväl visa att världen är förtrollad som fungera som återförtrollare av världen.
Den ska göra världen klar men ogripbar. Också på denna punkt visar sig den rumsliga
betoningen som en motkraft, ett alternativ, en heterotop i en värld där olika instanser
ständigt tävlar om uttrymme. Denna kamp mellan motsättningar är samtidigt en kamp
som Carpelan för och iscensätter inne i sina verk. Det följer hans poetik där verket är ett
fält med interna spänningar.
*
Hos Bo Carpelan framstår det okartläggbara som det mångbottnade och dynamiska, det
som vägrar framstå som entydigt. Det är det förbisedda, det osynliga, den minsta detaljen
eller drömmarna, fantasierna som Carpelan eftersträvar att synliggöra och föra fram i sitt
skrivande. Verkligheten är mer omfattande än vi tenderar att tro, och framförallt är
verkligheten okartläggbar. Och: Om världen är okartläggbar så måste även dikten som
vill vara som världen vara okartläggbar och förbli terra incognita. Frågan är om inte
exempelvis följande dikt ur I de mörka rummen, i de ljusa som i princip sammanfattar det
resonemang jag fört i detta kapitel är uppbyggd enligt en gåtas sätt att samtidigt meddela
och hemlighålla:
Jag är ingen lampa som lyser i de mörknande korridorerna:
jag är de mörknande korridorerna.
Du är inget fönster som öppnar sig för dem som
springer i gångarna:
du är gångarna.
119