Avaa tiedosto - Doria

sin bok Arkitektur i litteratur konstaterar Jöran Mjöberg att internationell forskning kring
relationerna mellan arkitektur och litteratur är mycket begränsad. Det finns enskilda verk
som belyser ämnet ur mera snäva synvinklar, med inriktning på enskilda författare men
det existerar inte några egentliga översikter över ämnet av mer principiell natur. 76 Dels
beror det här på att det är ovanligt att författare på ett mer genomgripande sätt arbetar
med analogin arkitektur-litteratur, dels beror det också på att det arkitektoniska är en
underkategori inom forskningsfältet miljöframställningar i litteratur.
Vad sammanflätningen av arkitektur och litteratur genomgående uttrycker är ett
analogitänkande. I Literary Architecture (1979) skiljer Ellen Eve Frank åt fyra analogiska
traditioner där arkitekturen medverkat genom tiderna. 77 De är: 1) arkitektur-kropp, d.v.s.
att kroppen beskrivs som en byggnad eller byggnaden som en kropp, 2) arkitektur-psyke
(mind), exempelvis i psykoanalytiskt bildspråk där det undermedvetna framställs som en
källare, 3) arkitektur-minne, det är t.ex. bilder av minnet som ett lager eller magasin och 4)
arkitektur-litteratur. 78 Trots att man kan ställa sig kritisk till Ellen Eve Franks indelning
har hon lyckats särskilja fyra områden inom vilka bruket av en arkitektonisk metaforik
skapat konventioner och vilka ända fram till romantiken är relativt lätta att hålla i sär.
Ämnesområdet litteratur-arkitektur aktualiserar utpräglat scenografiska och rumsliga
konstarter såsom film, teater och bildhuggeri. Det är konstarter som bygger upp en hel
värld eller stycken av en värld inför en betraktare, som bottnar i sinnliga framställningar
och som uppmanar betraktaren att uppleva. Vad som ger en värdefull inblick i
ämnesområdet och överlag den problematik som denna avhandling kretsar kring är det
faktum att det intermediala förhållandet film-arkitektur rönt ett särskilt intresse. Två verk
som aktualiserar detta förhållande är Giuliana Brunos Atlas of Emotion (2002) och på finskt
håll arkitekten Juhani Pallasmaas The Architecture of Image (2001). 79 Det intermediala
förhållandet mellan film och arkitektur åskådliggör att frågan om det arkitektoniska bl.a.
handlar om en visualitet med rumsliga dimensioner, om komposition, perspektiv,
synvinklar och djup.
26
*
Mot bakgrund av de ovanskisserade grenarna inom forskningsområdet rumslighet i
litteratur framstår ett behov av ett översiktsverk där de olika forskningstraditionerna
inom ämnesområdet beskrivs. Därutöver har i varje fall jag i min forskning saknat verk
där frågan om plats, retorik och läsarreception behandlas utförligt. Det förefaller mig som
om en av de grundläggande frågorna inom forskningsområdet handlar om hur miljön
beskrivs och framställs för läsaren och vilken roll dessa miljöframställningar egentligen
spelar i etableringen av ett förhållande till läsaren. I ljuset av miljöframställningar som
förekommer i litteratur, filmer och bildkonst är min uppfattning att dessa påverkar oss
mycket mer än vi tror genom sin dolda retorik. En central fråga, som jag ställvis tangerar i
avhandlingen, gäller litteraturens, det enskilda verkets, läsaktens och läsarens rumslighet.
Frågan är exempelvis om inte ett intensivt möte mellan en text och en läsare kan ge
upphov till en platsliknande zon där läsaren för en stund kan uppleva sig liksom
förflyttad in i den framställda världen.
I ljuset av vad man gjort inom forskningen kring rumslighet och litteratur gör Diana
Fuss i sin studie The Sense of an Interior (2001) en viktig iakttagelse då hon lyfter fram en
problematisk vana hos litteraturforskare. 80 Hon konstaterar att litteraturforskare tenderar
att bortse från att en byggnad också är en byggnad i sin egen rätt och inte bara en metafor
för någonting annat. Den ständiga vanan att tolka och associera till något annat hos
litteraturforskare gör att platsen och världens konkretion och rumslighet lätt ignoreras. 81
På ett motsvarande sätt tenderar arkitekturhistoriker att behandla byggnader och platser