Avaa tiedosto - Doria

8
Inledning
I ett föredrag den 14 mars år 1967 hävdar Michel Foucault att den rådande epoken till
skillnad från tidigare epoker kommer att bli en ”époque de l’espace”, d.v.s. en rummets
eller rymdens epok. 1 Ungefär fyra decennier efter Foucaults spådom kan man säga att ett
tänkande som utgår från rumslighet blivit allt vanligare. Det talas idag om privata rum,
offentliga rum, virtuella rum, heliga rum, kreativa rum, inre rum, potentiella rum,
intermediala rum och om en rad motsvarande rum. Det är svårt att säga om tillvaron kan
blir rumsligare än den är men om man mäter hur frekvent varianter av rumsliga begrepp
använts under de senaste åren befinner vi oss åtminstone på det begreppsliga planet i en
rumslig epok.
I Foucaults vision av en rummets epok har den lineära eller historiska tiden i princip
fallit samman. Det förflutna, nuet och framtiden har koncentrerats till ett ögonblick i
samtiden. Det rumsliga schemat skapar en medvetenhet om de relationer och
maktförhållanden som konstituerar samhället och tillvaron. Enligt en motsvarande logik –
tiden tonas ner, rummet betonas – heter det i följande dikt av den finlandssvenska
författaren Bo Carpelan (f. 1926) att det inte är tiden, utan rummet som förändrar oss.
Dikten härstammar ur diktsamlingen I de mörka rummen, i de ljusa (1976):
Det är inte tiden som förändrar oss,
det är rummet: skogen som var låg som ett
mörkt band
om kvällen när vi var barn.
Och vattnet som nådde foten.
Det är vägen som nu är uträtad,
träden, husen, mänskorna samma
seende ut genom fönstren
som är fönster i rum, ej i tid.
Rummet för barnen, rummet för de älskande
där fåglarna flyger in och ut,
rummen för den som sover så lätt
att inte dödens andetag hörs.
Det är samma möbler i rummet,
samma grenverk framför det
som vore rummet din blick
som aldrig sluts. 2
Carpelans rumsbegrepp utgår från upplevelsen av ett enskilt ögonblick i en mer
omfattande platsförankrad livscykel. I dikten utför Carpelan ett perspektivskifte
varigenom de metafysiska begreppen tid och rum förskjuts till en individcentrerad och
fenomenologisk nivå. Dikten berättar om rummen vi lever i, rummen vi drömmer i,
rummen vi minns och rummen som format oss. Genom sitt tilltal pekar dikten ytterligare
på rummet vi för närvarande befinner oss i. En hel livstid koncentreras i ett ögonblick och
ett rum. Det öppna ögat motsvaras av ett öppet rum med vy både ut mot naturen och in i