Avaa tiedosto - Doria

Man brukar kritisera den tematiska kritiken för att den skapar en alltför enhetlig bild
av ett författarskap. Kritiken är befogad men jag vill hävda att det finns ett uppenbart
drag av enhetlighet i Carpelans författarskap. Det finns motsättningar och det finns
tydliga heterogena element i författarskapet men även en iögonenfallande kontinuitet.
Clas Zilliacus antar i samband med en analys av dikten ”På augustiverandan” ur Dagen
vänder (1983) ”att litteraturhistorien” hos Carpelan ”kommer att finna ett författarskap
som justerats mer sällan och mindre radikalt än man kan ha förletts att tro.” 31
Liksom många andra diktare återkommer Carpelan ständigt till samma bilder,
personer, situationer, motiv och teman. Han återanvänder också material som han redan
gestaltat. Anna Hollsten konstaterar i sin doktorsavhandling om Bo Carpelans poetik att
det är svårt att särskilja och analysera separata delar i Carpelans författarskap eftersom
hans poetik är syntetisk till sin natur. 32 Karaktäristiken är träffande, dels för att Carpelans
författarskap är synnerligen koncentrerat och dels för att man lätt får ett intryck av att det
finns talrika likheter och korrespondenser mellan disparata texter, personer, teman och
motiv inom författarskapet. Å ena sidan är Carpelans texter tätt koncentrerade och
sammanflätade helheter, å andra sidan påminner de ofta om varandra.
Carpelans skapande präglas av oföränderlighet, av kontinuitet och koncentration men
även av föränderlighet, variationer, nyanseringar och en moderat dynamik och
expansion. Det är mot bakgrund av dessa drivkrafter i författarskapet som en formulering
som ”Förändra dig inte, /fördjupa dig” låter sig förstås. 33 Då expansion eller förnyelse
sker i författarskapet är det genom att nya element assimileras i ett relativt orubbligt
fundament. Vid sidan av stråket av kontinuitet och koncentration finns det en måttligt
dynamisk och förnyande aktivitet i författarskapet. Det finns element i hans senare
författarskap som inte utmärker hans tidiga verk. Ett sådant drag är inte minst det
rumsliga som växer fram och accentueras med tiden.
Med Jean Starobinskis formulering kan man säga att utgångspunkten i avhandlingen
är ”en kritik som strävar efter att nå, om inte totaliteten hos ett verk och en författare så
åtminstone de principer som gör helheten begriplig [...]” 34 I en motsvarande formulering
talar Starobinski om ”ett sätt att läsa som helt enkelt bemödar sig om att frilägga texternas
inre ordning eller oordning och de symboler och idéer som författarens tänkande
organiseras kring.” 35 Mitt sätt att närma mig det rumsliga i avhandlingen är framförallt
induktivt – jag bygger upp ett resonemang om det rumsliga i Carpelans författarskap
utgående från enskilda iakttagelser som omfattar ett tidsspann på ungefär 50 år.
Trots beröringspunkten med den tematiska kritiken vill jag påpeka att denna
avhandling inte gör anspråk på att vara en tematisk studie med allt vad det innebär
beträffande författar- och textuppfattning. Efter att den tematiska kritikens centrala verk
skrevs har det skett mycket i förståelsen av vad som konstituerar ett litterärt verk. I denna
avhandling är den grundläggande inriktningen tematisk men kompletterad med andra
perspektiv. Även i frågan om textuppfattningen avviker avhandlingen från den tematiska
kritiken. Medan den tematiska kritiken brukar behandla texten som närmast oskiljbar från
författarens medvetande är den grundläggande uppfattningen i denna avhandling att
litteratur består av en mångfacetterad uppsättning redskap som författare använder sig av
för olika syften.
16
*
Oavsett om det finns rum i litteratur eller inte så tenderar vi att använda rumsliga
begrepp då vi talar om litteratur. När fokus är ställt på litteratur används ordet arkitektur
vanligtvis som en metafor för struktur eller komposition. 36 Med verkets arkitektur menar