Avaa tiedosto - Doria

arkitektoniska framställningskonst och rumsliga medvetenhet som gradvis växer fram i
hans författarskap. Det här gäller oavsett man talar om rumslig metaforik eller Carpelans
tidiga topografiska framställningskonst. Vill man emellertid peka på ett drag som
kännetecknar Carpelans topografier omedelbart fr.o.m. debuten är det en djup, drömlik
och musikalisk sammanflätning av jaget och hennes omvärld.
Avhandlingens första del är indelad i tre kapitel. Syftet i dessa kapitel att visa hur å ena
sidan en rumsbetoning gradvis växer fram under 1950- och 1960-talet och å andra sidan
beskriva hur denna rumsbetoning gradvis får mer och mer arkitektoniska drag.
Betoningen av rumsligheten framträder mot slutet av 1960-talet och blir särskilt
iögonenfallande under 1990-talet. Bror Rönnholm har i en recension av urvalsvolymen
Novembercredo (1996) föreställt sig ett utvecklingsförlopp i Carpelans författarskap där
rumsbetoningen finns med från början och att den gradvis växer till sig i betydelse och
explicit betoning. Rönnholm skriver:
30
Ett slags kulmination når den i ’Gården’ (1969), en samling där dikterna tar sin
utgångspunkt i barndomens rum. Det är en bok som har en säregen styrka och sin
egen markanta profil i Carpelans produktion. När man läser urvalsvolymen
framstår ’Gården’ också som ett slags brytningspunkt i BC:s lyriska författarskap. 86
Rönnholms iakttagelse om rumsbetoningens framväxt motsvarar den uppfattning jag vill
föra fram. Det går att se hur rumsbetoningen gradvis formas och framträder på ett relativt
genomarbetat sätt i diktsamlingen Gården år 1969. På basis av det galleri av arkitektoniska
markörer Carpelan skapar och använder sig av fr.o.m. Gården kan man börja läsa hans
diktkonst i vad Ellen Eve Frank kallar den litterära arkitekturens tradition som utmärks
av ett utpräglat bruk av analogin litteratur-arkitektur. 87
Philippe Hamon har konstaterat att accentueringen av arkitektur i ett verk tenderar att
äga rum vid tider då förväntningarna på mimesis eller verklighetsframställning är i
förändring. 88 Hamon betonar att arkitekturen garanterar en viss realistisk effekt (effet de
réel) åt vilket litterärt verk eftersom den förser fiktionen med ett igenkännbart ramverk,
ett tillförlitligt ankare eller en bakgrund som ger verket en prägel av sannolikhet och
t.o.m. sanning. Av denna anledning är det fullt följdriktigt att arkitekturen, vare sig det är
frågan om en praktik, en metafor eller en referenspunkt aktualiserats i tider då tanken om
mimesis eller verklighetsframställning antingen uppmuntrats eller misstrotts i
västerländskt tänkande. 89
I ljuset av Hamons antagande kan man med skäl påstå att det finns mimetiska
förväntningar under den tidsperiod då betoningen av rumsligheten i Carpelans diktning
formas. Dessa förväntningar och krav leder förenklat sagt till två mimetiska justeringar –
förstärkningar av effet de réel i hans diktning. Den första justeringen sker under 1950-talet
och gäller en förskjutning från det abstrakta till det konkreta, från ordet till tinget. Den
andra förskjutningen gäller en rörelse från ord till bild och från en högre ornamenterad
stil till en sakligare och mer vardagsrealistisk stil i slutet av 1960-talet. Genom den första
justeringen införlivas ”tinget” i Carpelans diktning och genom den andra justeringen
fördjupas den realistiska effekten och ”rummet” framträder. De mimetiska
förväntningarna som råder under såväl 1950- som 1960-talet sporrar framväxten av en
dikt med mera realistiska effekter och en rumslig idiolekt hos Carpelan. Dessa justeringar
visar samtidigt att den enskilda dikten alltid kommer till i ett kulturellt och idéhistoriskt
sammanhang och präglas av tendenser i sin samtid. Med en kartografisk liknelse kan man
säga att Carpelan under 1950- och 1960-talet försöker justera kartan så att den bättre ska
motsvara verkligheten.