Avaa tiedosto - Doria

Den rumsliga betoningen koncentreras i en särskild bild som Carpelan återkommer till
gång på gång. Det är bilden av ”rummet” eller interiören. Bilden är såtillvida egenartad
att den bär på en specifik form – en kvadratisk, konturskarp, samtidigt öppen och
perspektiverad form. Som Carpelans läromästare i interiörmåleriets skola fungerar det
flamländska illusionsmåleriet, verk av Jan van Eyck och framförallt Jan Vermeer (senare
även interiörer av Vilhelm Hammershøi och den amerikanske fotografen Walker
Evans). 216 Genom sin fascination för den flamländska konsten ansluter sig Carpelan till en
skara 1900-tals författare, bl.a. Marcel Proust och Tomas Tranströmer som tilltalats av
Vermeer.
Vermeers interiörer attraherar Carpelan som en själs- och motivsläktskap, å ena sidan
för att de är små till storleken och lågmälda och å andra sidan för att de framstår som
gåtfulla fragment, frusna och konturskarpa, tysta ögonblick, fragment av mer omfattande
berättelser. Liksom i Carpelans dikt finns det i Vermeers målningar ett starkt elliptiskt
eller metonymiskt moment som präglar konstverkets kommunikation. Spänningen
uppstår mellan det som visas och det som lämnas öppet. Konsten att skriva en god dikt
framstår som konsten att inte säga rakt ut utan att antyda, inte minst för att diktaren själv
står inför en tillvaro som framstår som en fråga utan svar.
Carpelans flamländska intresse har sin utgångspunkt i en resa som han gör till Paris i
början av 1950-talet. Den resulterar bl.a. i en entusiastisk artikel med titeln ”Paris på ett
dygn. En resehandbok i miniatyr av Bo Carpelan”. 217 I en passage i artikeln uppmanar
han läsaren att besöka Louvren för att se Mona Lisa. Ur ett efterhandsperspektiv är det
emellertid inte Mona Lisa utan framförallt bekantskapen med impressionisterna och den
flamländska målarkonsten på Louvren som kommer att påverka hans diktning. I en
intervju med Mårten Westö år 1998 berättar han följande om Parisresan:
56
Kring dessa tider gjorde också måleriet sitt intåg i mitt skrivande. Jag minns vilket
intryck impressionisterna gjorde på mig under min Parisresa i början av femtiotalet.
På Louvren var det framför allt holländarna – och bland dem Vermeer – som grep
mig starkast. I ”Objekt för ord” ingår en liten svit – ”Vid betraktandet av några
gamla flamländska mästare” – som är baserad på dessa intryck. Från och med den
boken blev måleriet också den stora inspirationskällan för mitt skrivande. 218
Dikten ”Vid betraktandet av några gamla flamländska mästare” ur samlingen Objekt för
ord har följande utformning:
1
Perspektivet är bekant. Vi vandrar genom rummet.
Landskapet är omformat, endast en del av livet.
Vi förnimmer det, osett; därför överskuggar det oss.
Vårt blod rättar sig därefter, rör sig helt stilla
fullbordande vårt yttre seende i en inre verklighet.
2
Hon är medveten om de lidanden hon skall möta.
I sitt vita halskrås bevarar hon dock sitt lugn.
Även de barnsliga händerna vilar, berör oss därför
där vi döljer oss i detaljer, erinrar oss om
vår barndom, om framtiden, liksom mästaren, okänd.