Avaa tiedosto - Doria

Liksom det finns talrika träd, fåglar och rum i Carpelans författarskap finns det talrika
dörrar. Gemensamt för huvudpersonerna i exempelvis Gården och Urwind är att de
ständigt stiger över trösklar, möter dörrar, hindras av dörrar, passerar genom dörrar. I
dörren materialiseras gränstrafiken mellan det synliga och det osynliga, mellan exteriör
och interiör, mellan det yttre och det inre och mellan det offentliga och det privata. I
dörren materialiseras även gränsen mellan sökandet, skapandet, synliggörandet,
finnandet (att öppna en dörr) och hindret, döljandet eller stannandet inför det gåtfulla (att
hindras av en dörr). I Carpelans produktion finns ett verk, nämligen Trösklar – Kynnyksiä.
Korta scener på autentisk bas ur invalidernas vardag (1982) där detta ”tröskeltänkande”
framträder som en genomgripande liknelse och realitet. I Urwind är dörrtröskeln liksom
byggnaden och rummet en markör som tydligt visar att topografi, tematik, poetik och
form är oskiljbara.
Vid användningen av en arkitektonisk bildsfär uppstår vissa grundmöjligheter. Ellen
Eve Frank räknar upp begrepp som plats, djup, struktur, interiör, exteriör, ljus, mörker,
bild, tillträde och gräns som typiska drag i bildspråket. 568 I Urwind arbetar Carpelan i hög
grad med dessa byggstenar och det är med hjälp av dem romanens arkitektoniska
universum blir till. Trapporna, korridorerna, passagerna och hissfärderna utgör
transportsträckor och dörrarna avslutande och inledande, tematiskt betydelseladdade
övergångsställen från en episod till en annan. Roger Holmström konstaterar i sin bok om
Urwind att dörren är ”en central riktningsgivare”. 569 Den är i själva verket mycket mera. I
ett kort avsnitt om dörren i La poétique de l’espace konstaterar Gaston Bachelard följande:
Drömmerier borde man […] analysera under detta enkla motto: Dörren! Dörren är
ett helt kosmos av ”På glänt”. Där finns åtminstone en urbild, själva ursprunget till
en dröm där önskningar och strävanden hopar sig, strävan att öppna jagets
underjordiska skikt, önskan att erövra alla de förtegna jagen. Dörren schematiserar
två starka möjligheter som på ett tydligt sätt klassificerar två typer av drömmar.
Ibland är den tillsluten, reglad, stängd med hänglås. Ibland är den öppen, det vill
säga vidöppen. 570
I Bachelards psykoanalytiskt färgade resonemang blir dörröppnandet en gest som
expanderar såväl jaget som världen. Öppnandet av en dörr frilägger jagets
”underjordiska” och ”förtegna” skikt. Både i en rörelse från exteriör till interiör eller från
interiör till exteriör öppnar sig förtätade och betydelseladdade vyer från dörröppningen.
Terra incognita, det okända och osynliga, finns både innanför och utanför dörren.
Öppnandet av dörren förändrar världen och skapar verklighet eftersom nya
”världsdelar” synliggörs. På så sätt kommer varje dörr som öppnas att utvidga bilden av
jaget och världen, men även påverka formen på det litterära verket. På ett motsvarande
sätt kommer varje dörr som förblir osynlig eller stängd att tygla verkets arkitektur. Man
kunde säga att liksom ett jag, har även ett litterärt verk förtegna skikt.
På ett interartiellt plan kan man karaktärisera Urwind som en filmartad roman. Daniel
Urwind rör sig inom romanens universum som en sinnesreceptor eller levande
filmkamera. Urwinds arkitektoniska struktur öppnar sig om man följer med hur Carpelan
synliggör Daniel Urwind och hans osynliga värld. Det sker framförallt genom två
simultana strategier: Genom att Daniel Urwind å ena sidan vandrar och å andra sidan
varseblir. Narratologen Shlomith Rimmon-Kenan delar in händelserna i en berättelse i
mikrosekvenser som är delar av makrosekvenser. 571 Ersätter man Rimmon-Kenans
linearitetsbetonande ordval ”sekvens” med de mer arkitektoniska elementen rum och
passager från rum till rum framstår Urwind som en ytterst förtätad och sammanflätad
litterär byggnad som både består av mindre och större helheter och övergångar mellan
147