Avaa tiedosto - Doria

I och med detta tingliga ”manifest” ger Carpelan sig tre uppgifter: att börja införliva enkla
ting i dikten, att börja synliggöra dolda sidor av verkligheten och att börja bygga broar
mellan en rad dikotomiska sfärer som tenderar att isoleras från varandra:
40
konkret abstrakt
verklighet dikt
personligt universellt
Diktarens uppgift blir att rubba den moderna människans vardagsblindhet genom att
betona och illuminera det elementära som ligger människan närmast så att hon inte bara
ser tingen utan livet i dess helhet. En liknande syn på tingets illuminerande och
vanebrytande funktion för Carpelan även fram vid senare tillfällen, exempelvis i artikeln
”Språket som hem” (1973) där det heter: ”Dikten ser vad vi ofta går förbi: regnvattnet i
bergsskrevan, ”grannens husvägg för första gången” (Gunnar Björling).” 135 I samma
artikel konstaterar Carpelan i följande mer arkitektoniska formulering:
Diktaren rör sig i sitt språk med det sedda som golv. Han ser miraklet i det
vardagliga tinget och upptäcker med Pasternak att ’det är åter vår’ – alltid. Han är
ständigt engagerad, om också i grässtrået som, även det, är ett livets tecken – och
kan brytas. 136
Det ligger ett starkt engagemang i dessa uppmaningar. Fr.o.m. år 1955 och artikeln ”Dikt
och verklighet” kan man säga att ”Diktaren” hos Carpelan har en viktig uppgift: att lära
sig se. Det här innebär att diktskrivandet framstår som en skola i varseblivningens konst.
Det är genom denna livslånga uppmaning och upptäcktsfärd in i verkligheten Carpelan
gradvis upptäcker nya sidor av verkligheten och även får syn på den skenbara tomheten,
rummet, rymden som omger människan.
Carpelans ambition att illuminera ett alldagligt stycke verklighet så att läsaren vaknar
ur sin rutinmässiga tillvaro är besläktad med den ryska formalisten Viktor Sklovskijs
föreställning om konstens funktion i essän ”Konsten som grepp” från 1917. Sklovskij
konstaterar bl.a. att ”det är just för att återställa förnimmelsen av livet, för att känna
tingen, för att visa att stenen är en sten, som det finns detta som kallas konst.” 137 Det är en
konstsyn som går tillbaka till romantiken, bl.a. till Shelley. 138 Hos Carpelan kommer
denna sida av poetiken till uttryck i hans ambition att finna de alldagliga och obemärkta
ögonblicken i tillvaron och i ambitionen att framställa sinnesintryck med extrem
precision. Med Sklovskijs terminologi fördröjer Carpelan upplevelser. Han försöker lära
sig att visa att stenen är sten genom ett språkarbete där ordet förs närmare tinget och
blicken riktas mot det mest elementära. Carpelan försöker inte chockera med sina ting,
han illuminerar definitivt inte dem enligt reklamens och det moderna
konsumtionssamhällets manér, han lyfter fram dem varsamt, mer eller mindre intensivt,
enskilt och tillsammans i små lågmälda kompositioner.
Det är inte en slump att Carpelan uttryckligen nämner van Goghs skor som exempel
på ett enkelt ting som har förmågan att rubba varablindheten och avslöja livet i sin helhet.
Det finns nämligen en diskussion där ”van Goghs skor” närmast blivit en symbol för en
bredare modernistisk tingfokusering och för frågan om förhållandet mellan konst och
sanning. 139 Diskussionen går tillbaka till ett föredrag som Heidegger höll år 1936 där han
tog upp van Goghs skor som ett exempel på ett konstverk som inte bara väcker frågan om
sanning utan även skapar en möjlighet att nå den. I en passage skriver Heidegger: